Kanske lite senare än andra har jag fastnat framför tv-serien Mad Men. Förutom att DVD-boxen är fantastiskt snygg i sitt cigarettpaketsformat så är serien i sig själv väldigt behaglig att titta på.
Det är något med stämningen, tror jag. Det lugna berättandet och reklambyråns teakmöbler.
Och att den fördjupas allteftersom säsongerna fortlöper istället för att bli spretig eller tappa i fart. Handlingen startar i början av 1960-talet och uppdelningen mellan männen och kvinnorna på reklamkontoret och i hemmen är skottsäker. Men med små steg tar sig kvinnorna in i männens värld även om det är med stora svårigheter och med flera nivåer av glastak och sakta börjar männen falla samman i sina machoroller.
Ytan är intakt och spelet upprätthålls, men man märker hur förskjutningar äger rum. Och det är så bra gjort! Det är ett klassiskt fenomen, det Peggy är med om som enda kvinna i det manliga arbetslaget, att männen träffas på barer efter jobbet och fattar beslut när hon inte är med. Klassiskt, men så sällan skildrat på detta tydliga men stiliga sätt.
onsdag 13 oktober 2010
lördag 9 oktober 2010
Btw...
..måste jag ju tycka om att det är en författare och litteraturkritiker som får Nobels fredspris. Det är ju en bokblogg det här, trots allt.
torsdag 7 oktober 2010
Norsk humor.
För ett par dagar sedan läste jag ut Erlend Loes senaste bok som utspelar sig i Garmisch-Partenkirchen, eller Mixing Part som huvudpersonen kallar det.
Den var en klassisk Loe, inget snack om den saken.
Den var rolig, lättläst med ett djup och på norska - jag tyckte det blev billigare med den norska pocketen istället för den svenska inbundna. Det norska språket förstärker dessutom komiken, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är kul med ett språk som är så nära svenskan att jag kan förstå det utan att alls ha studerat det. Det ger dessutom möjlighet till en lek med svenskan. Vissa ord och uttryck blir som förvrängningar av välkända sådana - det ger inspiration till att leka med svenska språket. Som tallriken som blir tallerken. Jag kommer aldrig säga tallrik igen.
Boken är en sorts studie i tvåsamhet, i äktenskaplig tristess och flykt därifrån. Det äkta paret på semester lockas ifrån varandra, huvudpersonen är mannen som fantiserar om annat men säger att han tänker på teater. Teatern blir också en bild för hur han blandar ihop verkligheten och dikten och hur han flyr den förra när det bli för besvärlig.
säger hans fru som till slut också utvecklar en allergi mot sin man. En allergi som tar sig uttryck i eksem hon får där han rört vid henne.
Jag är nöjd med Loes bok. Jag fick det jag väntade mig.
(Jag kan också passa på att slå ett slag för Loes franske tvilling Jean Philippe Touissant. Läs Badrummet.)
Den var en klassisk Loe, inget snack om den saken.
Den var rolig, lättläst med ett djup och på norska - jag tyckte det blev billigare med den norska pocketen istället för den svenska inbundna. Det norska språket förstärker dessutom komiken, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är kul med ett språk som är så nära svenskan att jag kan förstå det utan att alls ha studerat det. Det ger dessutom möjlighet till en lek med svenskan. Vissa ord och uttryck blir som förvrängningar av välkända sådana - det ger inspiration till att leka med svenska språket. Som tallriken som blir tallerken. Jag kommer aldrig säga tallrik igen.
Boken är en sorts studie i tvåsamhet, i äktenskaplig tristess och flykt därifrån. Det äkta paret på semester lockas ifrån varandra, huvudpersonen är mannen som fantiserar om annat men säger att han tänker på teater. Teatern blir också en bild för hur han blandar ihop verkligheten och dikten och hur han flyr den förra när det bli för besvärlig.
Du lever i en verden hvor minner och fantasier noen ganger glir over i
hverandre, men dette er ikke teater, Telemann, det er oss
säger hans fru som till slut också utvecklar en allergi mot sin man. En allergi som tar sig uttryck i eksem hon får där han rört vid henne.
Jag är nöjd med Loes bok. Jag fick det jag väntade mig.
(Jag kan också passa på att slå ett slag för Loes franske tvilling Jean Philippe Touissant. Läs Badrummet.)
tisdag 28 september 2010
"Mixing Part will tear us apart".
Åh! Jag började läsa Erlend Loes Stille dager i Mixing Part igårkväll.
Det är ett par i fyrtioårsåldern på semester i, enligt mannen, nazismens vagga Tyskland. Det är mycket dialoger och som vanligt inblandning av dokumentära element. Loe verkar ju ha en tendens att trycka in den så kallade verkligheten i sina romaner. Jag tänker till exempel på Expedition L då författaren och hans vänner faktiskt företog den resa som romanens Erlend gör.
I Stille dager... inleder Loe med återgivning av en mailväxling mellan det norska paret som ska åka på semester och det tyska par som hyr ut ett hus till dem.
Jag har hört ryktesvägen att dessa mail ska vara tagna ur verkligheten, i någon intervju har Loe berättat att det var hans systers familj som mailat med ett tyskt par. Men jag låter det vara osagt om det är helt korrekt, eftersom jag inte hittat intervjun någonstans.
Mailväxlingen är hursomhelst fantastiskt rolig - den tyska paret verkar ha använt en översättningstjänst som översatt till engelska direkt från tyskan och därmed är meningsbyggnaden helt åt skogen. Därav får Garmisch-Partenkirchen som de befinner sig i namnet Mixing Part. (Och därav citatet som jag satt som rubrik - en hjärtlig referens till Joy Division!).
Femtio sidor än så länge, jag var trött igår.
Det är ett par i fyrtioårsåldern på semester i, enligt mannen, nazismens vagga Tyskland. Det är mycket dialoger och som vanligt inblandning av dokumentära element. Loe verkar ju ha en tendens att trycka in den så kallade verkligheten i sina romaner. Jag tänker till exempel på Expedition L då författaren och hans vänner faktiskt företog den resa som romanens Erlend gör.
I Stille dager... inleder Loe med återgivning av en mailväxling mellan det norska paret som ska åka på semester och det tyska par som hyr ut ett hus till dem.
Jag har hört ryktesvägen att dessa mail ska vara tagna ur verkligheten, i någon intervju har Loe berättat att det var hans systers familj som mailat med ett tyskt par. Men jag låter det vara osagt om det är helt korrekt, eftersom jag inte hittat intervjun någonstans.
Mailväxlingen är hursomhelst fantastiskt rolig - den tyska paret verkar ha använt en översättningstjänst som översatt till engelska direkt från tyskan och därmed är meningsbyggnaden helt åt skogen. Därav får Garmisch-Partenkirchen som de befinner sig i namnet Mixing Part. (Och därav citatet som jag satt som rubrik - en hjärtlig referens till Joy Division!).
Femtio sidor än så länge, jag var trött igår.
måndag 16 augusti 2010
Skulden.
Det dök upp en intressant parallell till dagens, eller kanske rättare sagt hela den moderna tidens, djurhållning när Amy i Mavrikakis bok Himlen i Bay City funderar över Auschwitz.
Hon sätter ett samband mellan industrialiseringen av massmordet på judar och masslakten av djuren och blir följdaktligen vegetarian. Och i allt detta blandas också skulden som andra generationens överlevande upplever, ett posttraumatiskt stressyndrom. Att känna behovet av att bli straffad.
Borde vi känna skuld över djurindustrin? Borde vi känna skuld över 1900-talet?
Jag känner tillräcklig skuld över djurindustrin för att inte äta kött. Jag kommer också att tänka på sociologen Zygmunt Baumans klassiker Auschwitz och det moderna samhället. Det var länge sedan jag läste den, men i den minns jag att Bauman gör en mycket intressant och övertygande koppling mellan hur industrialiseringen påverkat vårt samhälle och ansvarskänsla och hur detta möjliggjorde nazisternas massmord. Det är kanske samma mekanismer - avstånd mellan handling och verkan och effektivisering av metoder - som gör att vi utan att blinka köper korven i butiken utan att bry oss om de lidande grisarna som får elchocker för att röra sig snabbare in till slakten?
Jag gillar Mavrikakis bok, för vad den gör med tankar på sådant och hur den kopplar de ovan nämnda trådarna med varandra. Hur jagberättaren blir ett skuldtyngt mellanled mellan sina föräldrar förnekarna och sin dotter framtidstron. Hon får bära och sona 1900-talets mord och miljöförstöran och dottern tror att jorden går att rädda.
Det blir väldigt starkt då det ändå inte går att hålla dottern undan från mormodern och morfadern eller den döda familjen. Hon måste i sin tur leva och förhålla sig till dem. Men kanske på ett annat sätt?
Hon sätter ett samband mellan industrialiseringen av massmordet på judar och masslakten av djuren och blir följdaktligen vegetarian. Och i allt detta blandas också skulden som andra generationens överlevande upplever, ett posttraumatiskt stressyndrom. Att känna behovet av att bli straffad.
Borde vi känna skuld över djurindustrin? Borde vi känna skuld över 1900-talet?
Jag känner tillräcklig skuld över djurindustrin för att inte äta kött. Jag kommer också att tänka på sociologen Zygmunt Baumans klassiker Auschwitz och det moderna samhället. Det var länge sedan jag läste den, men i den minns jag att Bauman gör en mycket intressant och övertygande koppling mellan hur industrialiseringen påverkat vårt samhälle och ansvarskänsla och hur detta möjliggjorde nazisternas massmord. Det är kanske samma mekanismer - avstånd mellan handling och verkan och effektivisering av metoder - som gör att vi utan att blinka köper korven i butiken utan att bry oss om de lidande grisarna som får elchocker för att röra sig snabbare in till slakten?
Jag gillar Mavrikakis bok, för vad den gör med tankar på sådant och hur den kopplar de ovan nämnda trådarna med varandra. Hur jagberättaren blir ett skuldtyngt mellanled mellan sina föräldrar förnekarna och sin dotter framtidstron. Hon får bära och sona 1900-talets mord och miljöförstöran och dottern tror att jorden går att rädda.
Det blir väldigt starkt då det ändå inte går att hålla dottern undan från mormodern och morfadern eller den döda familjen. Hon måste i sin tur leva och förhålla sig till dem. Men kanske på ett annat sätt?
onsdag 4 augusti 2010
Andra generationen.
Jag läser om himlen i Bay City som Catherine Mavrikakis har skrivit om. Den kom just ut på svenska, jag tror att Mavrikakis är kanadensiska även om namnet verkar grekiskt.
Jag fångades av romanen efter att av baksidestexten ha förstått att den handlar om en kvinna som måste bearbeta släktens försvinnande i Auschwitz. Det upphör inte att intressera.
Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk bok jag läste för ett antal år sedan, Suzanne Gottfarbs Systrarna Blaumanns hemlighet, om jag inte minns fel. Precis som i den finns här en ovilja hos föräldragenerationen att tala om vad de varit med om och nästa generation kämpar med att förstå, hantera och leva med skulden.
Mavrikakis jag-berättare tror sig ligga bakom den eldsvåda som när hon är 18 år gammal gör aska av hela hennes familj och hus vilket också är en sorts upprepning av vad som hände med hennes morföräldrar och äldre släktingar i Europa under kriget. Symbolerna är många i romanen - morföräldrarna som är gömda i källarrummet, den pedantiska mostern som måste tvätta bort allt och Jagets skuldkänslor. Det är en källa att ösa ur, denna 1900-talets kollektiva skuld som vi i denna delen av världen bär på. Och mest intressant just nu, förutsatt kanske att man tagit del av berättelser från de som var där, är nog vad som händer med senare generationer. Jag kan inte låta bli att bli engagerad och inspireras av hur mycket konstnärligt material detta föder.
Jag fångades av romanen efter att av baksidestexten ha förstått att den handlar om en kvinna som måste bearbeta släktens försvinnande i Auschwitz. Det upphör inte att intressera.
Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk bok jag läste för ett antal år sedan, Suzanne Gottfarbs Systrarna Blaumanns hemlighet, om jag inte minns fel. Precis som i den finns här en ovilja hos föräldragenerationen att tala om vad de varit med om och nästa generation kämpar med att förstå, hantera och leva med skulden.
Mavrikakis jag-berättare tror sig ligga bakom den eldsvåda som när hon är 18 år gammal gör aska av hela hennes familj och hus vilket också är en sorts upprepning av vad som hände med hennes morföräldrar och äldre släktingar i Europa under kriget. Symbolerna är många i romanen - morföräldrarna som är gömda i källarrummet, den pedantiska mostern som måste tvätta bort allt och Jagets skuldkänslor. Det är en källa att ösa ur, denna 1900-talets kollektiva skuld som vi i denna delen av världen bär på. Och mest intressant just nu, förutsatt kanske att man tagit del av berättelser från de som var där, är nog vad som händer med senare generationer. Jag kan inte låta bli att bli engagerad och inspireras av hur mycket konstnärligt material detta föder.
torsdag 22 juli 2010
Lekar.
Det går sannerligen jävligt trögt med Leklust. Inte helt otänkbart har det att göra med det snåriga språket som ibland är mitt i prick och ibland bara: "Med lite mer erfarenhet skulle hon ha känt en tidsenlig talang att vagabondera i sin egen härkomsts omedelbara rimlighetsförlust." Kom igen!
Och nej, den blir inte bättre i sitt sammanhang. Samtidigt är det precis språket som är charmen med romanen, denna punkprosa, som den kallas i baksidestexten.
Juli Zehs bok är någon sorts utforskning av ungdomens nihilism och värdeförlust. Überintelligenta Ada och Alev i ett samtida Bonn är två tonåringar på en privatskola och driver något sorts bisarrt sexuellt utpressningsspel med en av sina lärare. Det är intressant och grymt och en brutal tonårsskildring. Jag minns tonåren som mättad av känslor och stormar, cynismen med tidiga tjugoårsåldern. Samtidigt är den här varianten en väl så intressant bild av en modern ungdom. Men ännu vet jag inte riktigt allt vad jag ska tänka om den här romanen.
Och nej, den blir inte bättre i sitt sammanhang. Samtidigt är det precis språket som är charmen med romanen, denna punkprosa, som den kallas i baksidestexten.
Juli Zehs bok är någon sorts utforskning av ungdomens nihilism och värdeförlust. Überintelligenta Ada och Alev i ett samtida Bonn är två tonåringar på en privatskola och driver något sorts bisarrt sexuellt utpressningsspel med en av sina lärare. Det är intressant och grymt och en brutal tonårsskildring. Jag minns tonåren som mättad av känslor och stormar, cynismen med tidiga tjugoårsåldern. Samtidigt är den här varianten en väl så intressant bild av en modern ungdom. Men ännu vet jag inte riktigt allt vad jag ska tänka om den här romanen.
måndag 12 juli 2010
Min balkong.
Det kan vara så att jag har världens bästa lägenhet, om man bortser från att det finns dåligt med uttag till alla mina elektriska prylar och att det är 48 trappsteg upp till den. Det kan vara så att jag aldrig har suttit så mycket på en balkong och läst eller intagit alla måltider eller bara tittat ut på huset mittemot och den gräsplätt som finns emellan mig och det.
Nu är jag äntligen ledig en vecka igen och förutom att sitta på balkongen, ensam eller med en vän, så tänkte jag packa upp den sista lådan och kanske hänga upp några bilder på väggen. Jag tänker också fortsätta lyssna igenom mina skivor och läsa i Julie Zehs Leklust för den är minsann intressant och så där lagom språkligt tät.
Nu är jag äntligen ledig en vecka igen och förutom att sitta på balkongen, ensam eller med en vän, så tänkte jag packa upp den sista lådan och kanske hänga upp några bilder på väggen. Jag tänker också fortsätta lyssna igenom mina skivor och läsa i Julie Zehs Leklust för den är minsann intressant och så där lagom språkligt tät.
onsdag 7 juli 2010
Tysk sommar.
Se så fin den är! Nyutgåvan av Stig Dagermans Tysk höst som kom i våras.
Det verkar som att jag håller på att få ett tyskt tema på den här sommaren, åtminstone litterärt. Först läste jag Jonathan Littell, som förvisso inte är tysk men vars bok handlade om en före detta SS-officer, och sedan kändes det naturligt att läsa Dagermans reportage från ett sönderbombat Tyskland 1946. Det här är verkligen reportage som gränsar till det skönlitterära, en sorts reportage som jag älskar! Journalistik blir särskilt intressant när den lånar av konsten och visar på gränslandet som finns mellan de båda genrerna.
Det är ganska korta kapitel, bestående av texter som Dagerman skrev för Expressen, och tillsammans blir de ett inspirerande stycke journalistik.
Det tyska temat förväntas fortsätta med Julie Zehs Leklust. Då har vi ju hamnat i ett modernt Tyskland, vilket verkar lämpligt.
För övrigt lyssnar jag mycket på Anna von Hausswolf just nu. Hon är inte tysk utan svensk men har i alla fall ett tyskklingande namn.
onsdag 23 juni 2010
Exemplet Max Aue.
Ideologi, ord och byråkratiska realiteter. Typ så. Fast mycket bättre än det låter, är Jonathan Littells De välvilliga som jag läser nu. Den tar tid på sig, förutom att vara niohundra sidor lång så kan samtal, eller drömmar, ta flera sidor i anspråk. Rummet växlar från Stalingrad, till Berlin, till södra Frankrike, Auschwitz och Kaukasien. Tiden växlar desto mindre - jag tror det tog sin början ungefär 1942 och sträcker sig förmodligen inte längre än till krigsslutet (jag är inte klar med den än!) förutom några tillbakablickar till barndomen.
Ramberättelsen äger rum någon gång längre fram, då den forne SS-officeren Max Aue berättar om sina upplevelser under kriget. Och han är en intressant karaktär, det känns aldrig som att man identifierar sig med honom och han är inte helt lätt att förstå sig på men han blir en representant eller ett exempel på en Människa. Frågan om vilka SS-soldaterna var och varför de var får inga självsäkra svar men det ges onekligen intressanta infallsvinklar.
Jag är helt fast och känner mig både intellektuellt och känslomässigt berörd. Minst hundra sidor om dagen är verkligen inga problem.
Ramberättelsen äger rum någon gång längre fram, då den forne SS-officeren Max Aue berättar om sina upplevelser under kriget. Och han är en intressant karaktär, det känns aldrig som att man identifierar sig med honom och han är inte helt lätt att förstå sig på men han blir en representant eller ett exempel på en Människa. Frågan om vilka SS-soldaterna var och varför de var får inga självsäkra svar men det ges onekligen intressanta infallsvinklar.
Jag är helt fast och känner mig både intellektuellt och känslomässigt berörd. Minst hundra sidor om dagen är verkligen inga problem.
måndag 14 juni 2010
Jag skulle vara din hund.
Innan jag kastar mig över katalogen med höstens boknyheter som kommit i min brevlåda medan jag varit hos föräldrarna i helgen, så måste jag säga några ord om boken jag just läste ut: Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).
Den handlar om Ellen Key och hennes förhållande med Urban von Feilitzen, ett förhållande som företrädelsevis upprätthölls brevledes. Romanen verkar vara baserad på den brevväxlingen, även om de flesta brev är förstörda och inga brev återges i originallydelsen. Och mest handlar det ändå om Ellen Key och om att vara olyckligt förälskad - den förtärande kärlek som man har till någon som mest bara gör en illa. Det handlar också om att vara en kvinna vid sekelskiftet som ville vara modern och intellektuell och samtidigt längta efter att bli åtrådd av en man och efter att bli mor.
Jag har inte gillat Ellen särskilt mycket, hon representerar en feminism som visserligen varit väsentlig för rösträtten och för grundarbetet som lett oss dit vi är idag, men samtidigt konserverat kvinnans roll som maka och mor. Förhöjt och odlat idén om kvinnans medfödda egenskaper såsom vårdande och mild. Hon är som sagt för det inte mindre intressant som en framstående intellektuell i vår svenska historia men med den här boken fördjupades min förståelse för henne. Jag känner med henne i drömmen om barn fast man samtidigt vill ha ett eget liv också - jag förstår att det måste varit mycket svårt att vara mer radikal vid den tiden hon verkade i. Jag vill liksom säga att det är ok, Ellen.
Och framförallt möter jag henne i kärleken till någon oåtkomlig, någon velig och fjär. I upplevelsen av kärleken tycks det vara lätt att möta andra människor.
Jag gillar också hur Anneli Jordahl tar svenskans dygd sammanskrivningen, i motsats till särskrivningen som engelskan ägnar sig åt, och gör nya ord. Ellen ägnar sig åt "Urbangrubbel" och känner "Urbanlängtan", hon sover som ett "vaggsångomsjunget" barn - och vad sägs om "tröstansord"?
Tack för de orden, Anneli Jordahl. Tack för en på samma gång tröstande och sorglig bok. Den var precis vad jag behövde just nu.
Den handlar om Ellen Key och hennes förhållande med Urban von Feilitzen, ett förhållande som företrädelsevis upprätthölls brevledes. Romanen verkar vara baserad på den brevväxlingen, även om de flesta brev är förstörda och inga brev återges i originallydelsen. Och mest handlar det ändå om Ellen Key och om att vara olyckligt förälskad - den förtärande kärlek som man har till någon som mest bara gör en illa. Det handlar också om att vara en kvinna vid sekelskiftet som ville vara modern och intellektuell och samtidigt längta efter att bli åtrådd av en man och efter att bli mor.
Jag har inte gillat Ellen särskilt mycket, hon representerar en feminism som visserligen varit väsentlig för rösträtten och för grundarbetet som lett oss dit vi är idag, men samtidigt konserverat kvinnans roll som maka och mor. Förhöjt och odlat idén om kvinnans medfödda egenskaper såsom vårdande och mild. Hon är som sagt för det inte mindre intressant som en framstående intellektuell i vår svenska historia men med den här boken fördjupades min förståelse för henne. Jag känner med henne i drömmen om barn fast man samtidigt vill ha ett eget liv också - jag förstår att det måste varit mycket svårt att vara mer radikal vid den tiden hon verkade i. Jag vill liksom säga att det är ok, Ellen.
Och framförallt möter jag henne i kärleken till någon oåtkomlig, någon velig och fjär. I upplevelsen av kärleken tycks det vara lätt att möta andra människor.
Jag gillar också hur Anneli Jordahl tar svenskans dygd sammanskrivningen, i motsats till särskrivningen som engelskan ägnar sig åt, och gör nya ord. Ellen ägnar sig åt "Urbangrubbel" och känner "Urbanlängtan", hon sover som ett "vaggsångomsjunget" barn - och vad sägs om "tröstansord"?
Tack för de orden, Anneli Jordahl. Tack för en på samma gång tröstande och sorglig bok. Den var precis vad jag behövde just nu.
onsdag 9 juni 2010
Projektbeskrivning 2.
Jag ramlade över en lista som tidsskriften The New Yorker gjort över 20 lovande författare som är under 40 år. Man skulle kunna säga att det inte var så bra att jag gjorde det för nu utökades min lista över läsprojekt med inte mindre än just 20 författare. Minus några stycken eftersom jag redan har läst Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss. Förutom de två nyss nämnda består listan av:
Några finns översatta till svenska och några verkar mer intressanta än andra. Till exempel ligger Shteyngart högt på min lista eftersom han uppenbarligen i sin The Russian Debutant's handbook skildrar rysk-judiska immigranter i USA, något som jag alltid varit svag för sedan jag läste min första I.B Singer-roman. Jag tror också att Wells Tower, en romandebuterande journalist, och Philipp Meyer är värda att lägga ned tid på. Men vad vet man - det är lätt att det blir mycket önskan och lite verkstad med tanke på högen med olästa böcker som jag har, samt den nya lägenheten som ska fixas i sommar.
- Chimamanda Ngozi Adichie
- Chris Adrian
- Daniel Alarcón
- David Bezmozgis
- Sarah Shun-lien Bynum
- Joshua Ferris
- Nell Freudenberger
- Rivka Galchen
- Yiyun Li
- Dinaw Mengestu
- Philipp Meyer
- C.E Morgan
- Téa Obreht
- ZZ Packer
- Karen Russell
- Salvatore Scibona
- Gary Shteyngart
- Wells Tower
Några finns översatta till svenska och några verkar mer intressanta än andra. Till exempel ligger Shteyngart högt på min lista eftersom han uppenbarligen i sin The Russian Debutant's handbook skildrar rysk-judiska immigranter i USA, något som jag alltid varit svag för sedan jag läste min första I.B Singer-roman. Jag tror också att Wells Tower, en romandebuterande journalist, och Philipp Meyer är värda att lägga ned tid på. Men vad vet man - det är lätt att det blir mycket önskan och lite verkstad med tanke på högen med olästa böcker som jag har, samt den nya lägenheten som ska fixas i sommar.
söndag 6 juni 2010
Mellankrigstid.
Jag har hamnat i ett tillstånd av mellankrigsamerika. Hos Dennis Lehane är det knappt nittonhundratjugotal och i den serie jag just börjat se, Carnivale, är det trettiotal men på det här avståndet så är det ju typ samma tid.
Jag trivs rätt bra, fast det är fattigt och skitigt. Och i TV-serien är det aningen religiöst men än så länge kan det inslaget fortfarande utvecklas till något bra och snarare ge en mytisk och mysteriös känsla än evangelisk. Jag gillar temat kringresande tivolisällskap med skäggig dam, dvärg (ja, jag vet att det ordet inte är särskilt politiskt korrekt men i sammanhanget känns det ändå oundvikligt) och siamesiska tvillingar. Det går inte att sätta fingret på vad som är så tilltalande med den världen, kanske bara att det förhöjer känslan av fiktion - även om jag vet att det finns en mycket obehaglig historia bakom all sådan freakshow som visst är sann - men det gör liksom att allt får en sagokänsla utan att bli en annan värld. Det ger den bara en liten tvist som skapar stämning.
Jag har också funnit mig själv lyssnande väldigt mycket på Thåström de senaste dagarna och påminns om att mitt första möte med Bellman var Imperiets version av Märk hur vår skugga. Thåström har varit ett bra sällskap i helgen som snart är över och nu är det bara en vecka kvar till semestern och jag bygger för fullt på min sommarlista på Spotify. Som om barndomens blandband vore tillbaka.
Jag trivs rätt bra, fast det är fattigt och skitigt. Och i TV-serien är det aningen religiöst men än så länge kan det inslaget fortfarande utvecklas till något bra och snarare ge en mytisk och mysteriös känsla än evangelisk. Jag gillar temat kringresande tivolisällskap med skäggig dam, dvärg (ja, jag vet att det ordet inte är särskilt politiskt korrekt men i sammanhanget känns det ändå oundvikligt) och siamesiska tvillingar. Det går inte att sätta fingret på vad som är så tilltalande med den världen, kanske bara att det förhöjer känslan av fiktion - även om jag vet att det finns en mycket obehaglig historia bakom all sådan freakshow som visst är sann - men det gör liksom att allt får en sagokänsla utan att bli en annan värld. Det ger den bara en liten tvist som skapar stämning.
Jag har också funnit mig själv lyssnande väldigt mycket på Thåström de senaste dagarna och påminns om att mitt första möte med Bellman var Imperiets version av Märk hur vår skugga. Thåström har varit ett bra sällskap i helgen som snart är över och nu är det bara en vecka kvar till semestern och jag bygger för fullt på min sommarlista på Spotify. Som om barndomens blandband vore tillbaka.
måndag 31 maj 2010
Projektbeskrivning.
Jag satte igång med Dennis Lehanes The given day och har börjat få upp farten nu. Det är mellankrigstid i USA med epidemier och fattigdom, två parallella spår, två huvudkaraktärer som jag undrar hur de hänger ihop - om de ens gör det. Det ser hur som helst bra ut.
Annars är mitt läsprojekt denna sommar Jonathan Littells De välvilliga. Jag tror att det är den perfekta semesterboken, åtminstone i år. Den ser så tung och tjock ut, med tunna små blad och brutalt tema att jag känner att jag vill ha mycket sammanhängande ledig tid till att läsa den. Dessvärre ska jag flytta och fixa när jag snart få semester. Men det kanske man hinner på ett par tre dagar? Och så läser man i tre veckor?
Annars är mitt läsprojekt denna sommar Jonathan Littells De välvilliga. Jag tror att det är den perfekta semesterboken, åtminstone i år. Den ser så tung och tjock ut, med tunna små blad och brutalt tema att jag känner att jag vill ha mycket sammanhängande ledig tid till att läsa den. Dessvärre ska jag flytta och fixa när jag snart få semester. Men det kanske man hinner på ett par tre dagar? Och så läser man i tre veckor?
onsdag 26 maj 2010
Stor kärlek.
Fortfarande dryga hundra sidor kvar av Per Hagman och Vänner för livet.
Två tankar sprungna ur läsningen:
1.Hur många gånger kan man använda ordet "lakonisk" innan det blir tjatigt? Svara på det, Per Hagman!
2.Hur snyggt och underbart det är när man kan se de två huvudpersonerna Sophie och Erik liksom röra sig mot varandra genom boken. De är som två magneter, de är så trasiga och man vill så gärna att de ska finna ro hos varandra. Den där förväntan om kärlek och ett tryggt hem hos någon annan som byggs upp eller ligger gror därunder genom romanen - den stora Kärleken och den Rätte! - vad jag tycker om det. Hur cynisk jag än kan vara vid så många andra tillfällen. Det är ju så där man vill att det ska vara! Det är en berättelse om stor kärlek utan att det känns klistrigt eller klyschigt. Faktiskt. Jag vet inte slutet än men jag hoppas, hoppas att de får varandra.
Två tankar sprungna ur läsningen:
1.Hur många gånger kan man använda ordet "lakonisk" innan det blir tjatigt? Svara på det, Per Hagman!
2.Hur snyggt och underbart det är när man kan se de två huvudpersonerna Sophie och Erik liksom röra sig mot varandra genom boken. De är som två magneter, de är så trasiga och man vill så gärna att de ska finna ro hos varandra. Den där förväntan om kärlek och ett tryggt hem hos någon annan som byggs upp eller ligger gror därunder genom romanen - den stora Kärleken och den Rätte! - vad jag tycker om det. Hur cynisk jag än kan vara vid så många andra tillfällen. Det är ju så där man vill att det ska vara! Det är en berättelse om stor kärlek utan att det känns klistrigt eller klyschigt. Faktiskt. Jag vet inte slutet än men jag hoppas, hoppas att de får varandra.
söndag 23 maj 2010
Lugna hemmakvällar.
Jag har i helgen roat mig med att besöka föräldrarna - tagit långa skogspromenader med hunden och haft lugna hemmakvällar på ett så där lagom distanserat sätt - samt läsa de första två tredjedelarna av Per Hagmans nya bok Vänner för livet. Den har verkligen varit roande, på ett läsfröjdssätt. Man fortsätter med nästa sida bara för att man kan ju lika gärna fortsätta, fast man är jättetrött och det är sent på kvällen.
Men samtidigt är den lite obehaglig, huvudpersonerna känns beklämmande oroliga och självdestruktiva samtidigt som de är befriande självständiga. Den där trasigheten är lite jobbig tycker jag, prostitutionen som huvudpersonerna ägnar sig åt riktigt äcklig.Och Hagman klämmer in meningar som känns ansträngt poetiska, fel i sitt sammanhang tror jag.
Men annars är han som alltid underhållande och så där Sverigekritisk och ungdomsrevoltig som jag ju tycker om honom för att han är.
Men samtidigt är den lite obehaglig, huvudpersonerna känns beklämmande oroliga och självdestruktiva samtidigt som de är befriande självständiga. Den där trasigheten är lite jobbig tycker jag, prostitutionen som huvudpersonerna ägnar sig åt riktigt äcklig.Och Hagman klämmer in meningar som känns ansträngt poetiska, fel i sitt sammanhang tror jag.
Men annars är han som alltid underhållande och så där Sverigekritisk och ungdomsrevoltig som jag ju tycker om honom för att han är.
onsdag 19 maj 2010
Stort och litet.
Här sitter jag och har nästan läst ut Joseph O'Neills Netherland. Cricket och gräs i all ära, men det är framförallt en synnerligen fin berättelse om det lilla i det stora.
Den tillhör de där böckerna om ett New York under och efter elfte september som dyker upp alltmer, som Jonathan Safran Foers fantastiska Extremely loud and incredibly close, Don DeLillos lite mer lågmälda Falling man och om jag inte minns fel fanns händelserna någonstans därunder i Reggie Nadelsons Disturbed Earth - en av få deckare jag läst och tyckt om.
De är egentligen alla små berättelser. I den mening att de inte ger stora, allomfattande svar eller har ett stort, allomfattande grepp. Det är en, eller några personer, och det är separata och personliga händelser som påverkas av Den Stora Händelsen. Och vilsenheten är påtaglig.
Samtidigt verkar behovet av en stor berättelse finnas hos O'Neills huvudperson Hans van der Broeck. Han frågar efter den, rent ut. Han låter en bekant ordna hans foton och på så sätt konstruera en berättelse. En berättelse om hans liv, om hans sons liv. Den där jävla meningen som man måste ge sitt liv och sin tillvaro.
Det är nog just genom att vara små berättelser som de nämnda romanerna blir stora och så intressanta att läsa. Historiska händelser är väl alltid intressantast då de berättas personligt och på samma gång allmängiltigt?
Det är avsaknaden av den stora berättelsen om gör att jag gillar Netherland. Det, samt att huvudpersonen sitter i New York och använder Googlemaps för att resa över Atlanten till sin sons sovrum i England.
Den tillhör de där böckerna om ett New York under och efter elfte september som dyker upp alltmer, som Jonathan Safran Foers fantastiska Extremely loud and incredibly close, Don DeLillos lite mer lågmälda Falling man och om jag inte minns fel fanns händelserna någonstans därunder i Reggie Nadelsons Disturbed Earth - en av få deckare jag läst och tyckt om.
De är egentligen alla små berättelser. I den mening att de inte ger stora, allomfattande svar eller har ett stort, allomfattande grepp. Det är en, eller några personer, och det är separata och personliga händelser som påverkas av Den Stora Händelsen. Och vilsenheten är påtaglig.
Samtidigt verkar behovet av en stor berättelse finnas hos O'Neills huvudperson Hans van der Broeck. Han frågar efter den, rent ut. Han låter en bekant ordna hans foton och på så sätt konstruera en berättelse. En berättelse om hans liv, om hans sons liv. Den där jävla meningen som man måste ge sitt liv och sin tillvaro.
Det är nog just genom att vara små berättelser som de nämnda romanerna blir stora och så intressanta att läsa. Historiska händelser är väl alltid intressantast då de berättas personligt och på samma gång allmängiltigt?
Det är avsaknaden av den stora berättelsen om gör att jag gillar Netherland. Det, samt att huvudpersonen sitter i New York och använder Googlemaps för att resa över Atlanten till sin sons sovrum i England.
måndag 17 maj 2010
Cricket, my dear.
Jag läser Joseph O'Neills Netherland och aldrig har jag fått veta så mycket om cricket och gräsets egenskaper. Inte heller har jag känt av någon annans ensamhet och vilsenhet så tydligt, åtminstone inte på länge, inte har jag känt mig så engagerad i hur det ska gå för en trettioårig man i New York någonsin - vad jag kan komma ihåg.
Det är jävligt mycket cricket, och gräs, och cricketplaner, och sportminnen, utan att egentligen handla så mycket om det. Det är lite märkligt och väldigt bra.
Det är jävligt mycket cricket, och gräs, och cricketplaner, och sportminnen, utan att egentligen handla så mycket om det. Det är lite märkligt och väldigt bra.
söndag 16 maj 2010
Chez Shakespeare.
Nu har jag levt i bokbloggscelibat ett tag. Fullständigt oplanerat och opåkallat. Det har bara blivit så. Bokcelibat har det däremot inte varit. Jag har till och med haft bokorgie på Shakespeare & Co i Paris där jag nagelfor varenda bokrygg på hyllorna och sedan varit asocial med mitt resesällskap och suttit och läst direkt. Shakespeare & Co var faktiskt mitt enda måste under denna Parisresa. Helt plötsligt hörde jag mer engelska än franska, böcker jag inte sett någon annanstans låg där och var skitsnygga - jag var mer än en gång på väg att köpa böcker jag redan har bara för att det fanns en snyggare utgåva här - och någon satt och spelade piano på övervåningen som var reserverad för läshörna och bokhäng. 
Jag beslöt att låta temat vara franskt och köpte bara Francoise Sagans Bonjour Tristesse och Jean-Philippe Touissants Badrummet. Men snygga var dom.
Jag beslöt att låta temat vara franskt och köpte bara Francoise Sagans Bonjour Tristesse och Jean-Philippe Touissants Badrummet. Men snygga var dom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)