Det går sannerligen jävligt trögt med Leklust. Inte helt otänkbart har det att göra med det snåriga språket som ibland är mitt i prick och ibland bara: "Med lite mer erfarenhet skulle hon ha känt en tidsenlig talang att vagabondera i sin egen härkomsts omedelbara rimlighetsförlust." Kom igen!
Och nej, den blir inte bättre i sitt sammanhang. Samtidigt är det precis språket som är charmen med romanen, denna punkprosa, som den kallas i baksidestexten.
Juli Zehs bok är någon sorts utforskning av ungdomens nihilism och värdeförlust. Überintelligenta Ada och Alev i ett samtida Bonn är två tonåringar på en privatskola och driver något sorts bisarrt sexuellt utpressningsspel med en av sina lärare. Det är intressant och grymt och en brutal tonårsskildring. Jag minns tonåren som mättad av känslor och stormar, cynismen med tidiga tjugoårsåldern. Samtidigt är den här varianten en väl så intressant bild av en modern ungdom. Men ännu vet jag inte riktigt allt vad jag ska tänka om den här romanen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar