Ricardo och orden.

Det är Lissabon på trettiotalet som gäller just nu. I formen av José Saramagos Året då Ricardo Reis dog i vilken jag kommit några och hundra sidor. Man kommer onekligen huvudpersonens, som alltid omnämns med sitt hela namn, tankar mycket nära. Nästan till den grad att det blir aningen tröttsamt, nästan ältande, men bara nästan. Meningarna är långa, himlen är alltid grå och luften alltid lite fuktig och regnig. En mening som exempel, märk väl bristen på punkter - dock ej på kommatecken - och det intressanta i tanken:

"Ricardo Reis log också, mer dröjande, och sade, Mycket gärna, eller någon liknande fras vilken som helst, för det finns lika banala, alldagliga, även om det vore beklagligt om vi inte ägnade lite tid åt att analysera dem, idag är de tomma, uttjatade till leda, utan vare sig glans eller färg, låt oss minnas dem så som de skulle ha sagts och hörts när de var nya, Det vore ett nöje, Jag står helt till ert förfogande, små uttalanden som skulle ha fått dem som sade dem att tveka över sin oförvägenhet, som fick den som hörde dem att darra av fruktan och förväntan, så var det på den tiden orden var nya och känslorna begynte." (översättning: Hans Berggren)

Orden ja, och deras början, deras representativitet. Vi skulle kunna hålla på länge. Men det tänker jag inte göra. Jag ska fortsätta läsa nu.

Sinnesro.

Kom just på att jag har en bok liggande som inte är utläst. Roland Barthes Mytologier. Jag har inte läst i den sedan ett par månader och hade alldeles glömt bort den. Den innehåller flera intressanta essäer om saker man inte visste var det, så jag tänker avsluta den tids nog och det med glädje. Fast just nu känns det lite jobbigt att ha den liggande oläst.

Jag har helt enkelt blivit dålig på att läsa flera böcker samtidigt. Inte ens två stycken. Det har nog inte att göra med svårigheter med hålla isär eller kunna fördjupa sig i flera olika genrer samtidigt. Det är den berömda tidsbristen som man tenderar att skaffa sig.

Eller åtminstone en brist på sinnesro för att ge sig tid.

La familigia.

Ikväll ser jag första delen av dokumentären om familjen Bonnier som visas på TV4. Det har ju varit en del reklam för den och mitt intresse har väckts. Detta familjeföretag äger ju faktiskt flertalet stora tidnings- och bokförlag. Sen är det förstås en intressant bit svensk historia, och jag gillar dokumentärer i allmänhet. Det här med att skapa berättelser om den så kallade verkligheten är ett intressant projekt (gällande såväl vardagens berättelser som litterära eller konstnärliga sammanhang).
Det ska bli spännande att se hur just denna berättelse konstrueras.

Fredagsfilmen.

Ikväll tittade jag på Guillermo del Toros Devils backbone. Det var precis som i hans fantastiska film Pans labyrint en sorts spökhistoria om den lilla mot den stora, barnen mot vuxenvärlden. Den var bra, den var stundtals kuslig och obehaglig. Jag gillar denna sorts sagor. De som inte är fantasy utan vrider lite på världen bara.

Berättaren.

Det är intressant hur man som läsare låter berättaren i en text bli likställd med författaren, per automatik liksom. Fast man vet att det inte är så. Inte ens när författaren påstår det kan man ju säga att de är desamma helt och hållet. Är det likadant med bildkonsten? Upplever man den blick med vilken bilden framställs underförstått som konstnärens? Det är förstås en av behållningarna med konst eller kulturella uttryck överhuvudtaget, att se med någon annans blick, att dela erfarenheter av världen och vad det är att vara människa med någon annan. Och sen blir det en syntes av min och den andras blickar och erfarenheter, något större och något mer. Det kanske är en automatisk funktion hos människan att söka den andra människan i vad som berättas. Eller så är det ahistoriskt av mig att tro det, kanske varierar det genom tiderna. Tankarna hör ihop med läsningen av The brief wondrous life of Oscar Wao, av vilken jag nått den sista halvan och blivit förtjust i berättarrösten. Och jag kommer på mig själv med att koppla samman honom med Diaz, författaren, fast jag vet att det inte är samma sak. Det verkar som jag bara helt enkelt vill lägga de känslor jag har för berättaren hos en person med tydliga kroppsliga konturer för annars blir det för luddigt. Jag önskar att jag kunde leva med luddigheten. Vila i ovissheten och oklarheten. Det är nog lösningen på mycket.

En lördagkväll bland alla andra.

Jag läste lite i min bok, The brief wondrous life of Oscar Wao och tycker fortfarande om den. Jag är förtjust i berättaren och hans berättande. Jag förstår inte alla ord, framförallt inte alla de som är på spanska - min gymnasiespanska täcker inte upp för diverse latinamerikanska uttryck - och som vanligt när jag läser på engelska blandas oro över att missa alla delar av en fantastisk berättarstil med glädje över närheten till författarens eget språk. Sen var det Kobra på TV och sen film, Big bad swim, på DVD. Den filmen var trevlig, välspelad och hjärtknipande och glädjande på samma gång. Nu är det bara sängen och drömmarna kvar av dagen. Och kanske lite Oscar Wao.

På mina lappar.

Det har nu gått säkert mer än ett par veckor sedan jag köpte nya böcker, så det är definitivt dags igen. Jag har flertalet små listor i mina byxfickor där jag skrivit ned böcker jag kommer på att jag vill ha medan jag går omkring på jobbet.

På de aktuella lapparna står det just nu:
The sorrows of an american av Siri Hustvedt (Hennes förra var jättebra, dessutom är hon gift med en av mina gamla favoriter Paul Auster och det är då fan att kvinnorna oftare blir de som är "gifta med den och den" och det enda försvaret är kanske att jag upptäckte Auster innan jag upptäckte Hustvedt.)
Man walks into a room av Nicole Krauss (Den har nyss kommit på svenska men jag vill ha den engelska pocketen med stolen på framsidan. Och hennes A history of love är en av de bästa böcker jag läst. För övrigt lever hon tillsammans med en annan fantastisk författare, Jonathan Safran Foer. Samma försvar som ovan.)
Den falske vännen av Henrik B Nilsson (Jättesnyggt omslag och handlar om Wien på 10-talet.)
Livet med min syster Madonna av Christopher Ciccone (Nej, det går inte att undvika den. Madonna har varit min tjej så länge nu att även om jag inte lyssnar på henne längre eller ens tycker att allt hon gjort på senare år är något särskilt så finns glansen kvar. Och jag har läst tillräckligt om henne genom tiderna för att vara intresserad av vad denna bok kan tillföra och hur den är utformad. Nu när den kommit på pocket är det inget att tveka över.)
Krigets skola av Alexandre Najjar (En berättelse från kriget som den enskilde upplever det, en vardag i krig. Om jag förstått rätt. Det tycker jag är intressant. Dessutom känner jag att man läser alldeles för få författare från Mellanöstern.)
Vi vill upplysa er om att vi kommer att dödas imorgon tillsammans med våra familjer av Philip Gourevitch. (På pocket! Det som hände i Rwanda vet jag alldeles för lite om. Precis som många andra, vilket är anledning nog att kolla in denna bok.)

Och jag vet att det finns bibliotek. Det får nog ett besök också.

Slutklämmen på påsken.

Den spännande upplösningen av Swede. Det är den jag ägnar mig åt denna kväll. En lång vecka av påsksemester har inte lämnat mycket tid till att läsa. Knappt tidningarna som jag packat ned.

Swede lägger delar av berättelsens helhet lite omlott, inte alltid kronologiskt och med en tilltagande känsla av sammanhang man inte kunde ana i början. De sista femtiotalet sidor jag håller på med nu lägger bitar på plats och visar upp en spännande och faktiskt mycket obehaglig historia. De hämnande systrarna är som en ångest vilken jagar Swede och hans syster genom åren. Nu gäller det bara att hinna läsa ut den och få reda på hur det går innan jag somnar av samlad trötthet efter denna vecka.

Fina omslag.

Näst efter brorsonen är det finaste som finns att titta på just nu arkivet som finns i denna länk.

Vi.

Jag är inne i bebisdimman nu, med den tre månder gamle brorsonen som fångar allt och alla vad han än gör. Dreglar, ler, krummar tårna eller viftar med händerna. Han är blickpunkten.

Igår tillbringade jag två timmar på busstationen efter ett litet missöde i kommunikationen mellan mig och bolaget som sköter busstrafiken här i länet. Ungefär så skulle vi kunna formulera det. Jag tog hursomhelst tillfället i akt att läsa massor i min bok och häpnade över systrarna Greens äventyr och tilltag i Swede. Jag vet inte om de är störda eller om de är härligt hämnande. De är underhållande och uppfriskande i alla fall.

Jag har också noterat att i berättelsen om dem finns det bara deras namn och "vi". Inget "jag". Det är ju för det första intressant att det funkar jättebra att följa med denna diffusa berättare fastän man är så van vid att om det inte är en allvetande berättande, så är det en jag-berättare. Här kan man alltså konstatera att den kollektiva berättaren, det kollektiva förhållningssättet, kan vara minst lika funktionellt. Framförallt är tanken på denna kollektivism mycket intressant. Individualismen är överskattad.

Pang pang.

Det är alltså Swede av Pauline Wolff som är mitt nya läsprojekt. Jag sitter och läser de tio minuterna på bussen till jobbet och från jobbet. Och nån kväll har jag med grusiga ögon och tunga muskler läst några minuter till.

Det har varit en trött vecka, och det skyller jag helt och hållet på sommartiden för jag har minsann gjort mitt bästa för att somna i tid. Det har också varit en vecka av inventering på jobbet, något som kan ta kål på de bästa av oss. Jag kan fortfarande skriva under på min hyllning av bussen som läsplats. Jag vill aldrig komma fram, varken på morgonen eller på kvällen och på nåt mystiskt sätt blir böckerna nästan bättre då jag vet att jag bara har en kort stund på mig.

Jag har hunnit ungefär femtio sidor i Swede och den är speciell. Jag har aldrig läst västernlitteratur, så kanske finns det såväl referenser som stilgrepp jag förlorar poängen med, men jag får vibbar av klassisk berättelse. Nästan lite gamla greker, åtminstone baserat på vissa karaktärstyper. De tre systrarna skulle kunna vara västernversioner av något man skulle hitta i grekiska tragedier. De är hittills de mest fascinerande syskonskaran jag stött på i någon bok, och de är onekligen de intressantaste att följa i denna historia. De är listiga, de är hårda och oberäkneliga. De röker och ser prydliga ut.

Jag associerar också till Vilhelm Mobergs Utvandrar-böcker, med nybyggarliv och svenskar som tar sig fram i det nya landet. Men det är liksom ett kargare och hårdare liv i den här boken. Det är revolvrar, puffror och chaps. Öken, prisjägare och skurkar. Jag ser framemot resten.