Semesterläsning.

Midsommarhelgen förflöt. Vi var ute med båten och medan de andra fiskade (och slängde tillbaka dem de fångade förstås) satt jag och läste Kråkflickan. Den hade sina stunder men jag är ändå inte övertygad om deckargenrens storhet. Jag tycker inte om när man skriver ut karaktärernas efternamn hela tiden.

Jag har en bussresa framför mig snart och valet av läsning ger mig beslutsångest. Helt plötsligt duger inget. Inget jag har är tillräckligt tjockt, spännande och samtidigt välskrivet. Just nu ligger Scarlett Thomas Slutet på mr. Y och Jayne Anne Phillips Lark & Termite nerpackade, men det kan ändra sig.

Minnen av ting.

I sommar ska jag läsa spännande böcker på svenska. Åtminstone under semestern. Får se hur det går.

För övrigt gillade jag Nicole Krauss The great house skarpt. Den var i klass med hennes fantastiska A history of love. Handlingen kan sägas kretsa runt ett stort gammal skrivbord och dess historia när den passerar tre människors liv. Det är judisk historia och på sätt och vis klassiskt "Krausskt" centrerat runt minnet och minnets funktion. Skrivbordet blir också en representant för något som varit - det materiella får bli ställföreträdande för en känsla eller en tid som är svunnen. Särskilt tydligt blir det hos karaktären Weiss, antikvitetshandlaren som försöker återskapa sin fars arbetsrum såsom det såg ut innan andra världskriget och familjens ägodelar skingrades.
Hur lätt är det inte att känna igen sig i fastklamrandet vid materiella ting som symboliserar något som man vill ha kvar! Eller som påminner om något man inte vill glömma!
Jag känner igen det särskilt från tiden precis efter att mina far- och morföräldrar gått bort och hela bohag skulle rensas eller sparas. Sådana mängder som en människa samlar på sig! Och vad svårt det är att göra sig av med allt det där som varit deras.
Minnet av tidigare generationer verkar särskilt viktigt i den judiska litteraturen, det var väldigt explicit hos Catrine Mavrikakis, som jag skrivit om tidigare, och det är förstås en kultur som till stor delar vilar på minnet och berättelser om det förflutna. Jag håller just nu på med en annan bok med judiskt tema av Howard Jacobson, The Finkler question, där huvudpersonen vill bli jude och det judiska diskuteras och stöts och blöts hela tiden. Jag kanske får återkomma till det senare.

Tidningsromantik.

Hemma från jobbet med magont. Jag läste ut Tom Rachmans The imperfectionists och började på Nicole Krauss Great house. Både är böcker som, liksom Bolaño, blandar in många karaktärers perspektiv. Rachmans bok handlade om en tidnings glanstid och fall, samt de olika medarbetarnas tillvaro och hur den förändras med tiderna. Den var väldigt lätt att fastna i och den var tämligen lättläst. Jag har ju länge trott att det var journalist jag skulle bli och lite tidningsromantiker är jag nog, men det var inte direkt romantik hos Rachman även om det var en vänskaplig skildring. Jag tyckte också att det var roligt att det fanns diskussionsfrågor i slutet i utgåvan jag fått tag på - man blir nästan inspirerad till att starta bokcirkel!
Jag ser fram emot Krauss nu, det har börjat bra.

Läsflyt.

De vilda detektiverna av Roberto Bolaño får mig att vilja skriva själv. Det verkar så enkelt och så roligt. Allt bara flyter på och det är med humor och med obehindrad berättarlust. Olika människor berättar om deras möten med två inälvsrealistiska poeter, på olika platser i världen och på samma gång blir det nedslag i dessa olika människors liv.
Det är inte det minsta ansträngande att läsa Bolaño. Bara roligt.

Unga kvinnor.

Jag läste nyss ut Marguerite Duras Älskaren och igår såg jag Roman Polanskis Repulsion. Det blev lite av ett tema utan att jag planerat det - unga kvinnor och sexualitet. Det känns ju inte helt nytt men ändå är det intressant och inte minst för att Duras och Polanskis skildringar var väldigt olika. Hos Duras blir femtonåringens möte med den kinesiske mannen som blir hennes älskare en väg till frigörelse och klarsynthet. Skillnaderna mellan etniciteter, mellan imperialister och infödda, män och kvinnor - gestaltas i denna hennes väg. Relationen mellan mor och dotter likaså. Men jag upplever ändå denna roman som mer positiv till denna förvandling, utveckling eller vad man nu ska kalla det än Polanskis film. Där får huvudrollen, en kvinna i nitton-tjugo årsåldern, mer eller mindre en psykos när verklighetens män pockar på uppmärksamhet och fantasier om sex dyker upp. Hon har onekligen en komplicerad relation till sexualitet och jag ser det som att detta knyts samman till vuxenblivandet. Ångesten inför den. Unga kvinnor och sex. Då är det ångest och vånda. Eller? Jag tror att Duras komplicerar bilden då hennes jagberättare har någon sorts kontroll i den relation hon befinner sig i. Och temat i boken är väl kanske mer komplikationerna i förhållandet mellan fransyskan och den kinesiske mannen, som anses lägre stående än henne och hennes familj. Varianter på samma tema är hursomhelst intressant. Och oplanerade teman är också intressanta!

Deckarläsning för en gångs skull.

Inspirerad av killen som lever i min lägenhet och delar min säng så har jag börjat läsa Dennis Lehane. Vanligtvis läser jag i stort sett aldrig deckare, men nu är jag alltså i full gång med Lehanes Kenzie & Gennaro-serie. Det är mycket Bostons undre värld, rasfrågor och stenhårda karaktärer. Det är kanske det stenhårda kombinerat med fyndiga repliker som gör mig lite avståndstagande emellanåt, men samtidigt går det inte att komma ifrån att det är mycket spännande.
Jag gillar att huvudkaraktärerna är privatdetektiver och inte häftiga poliser (eller nedsupna deprimerade sådana som i de klassiska svenska deckarna) och att en av dem är kvinna (om än förstås väldigt snygg). Jag gillar också stämningen och miljöerna, och att det är så underhållande att jag blir påmind om hur roligt det kan vara att läsa.
Efter del två som jag håller på med nu - Darkness, take my hand - blir det nog kanske något annat för omväxlingens skull men jag kommer säkert att återkomma till Lehanes deckare, och vem vet, kanske någon annan bok i genren.

Vad jag tycker bäst om.

Det är på sin plats att säga något om Yvonne Hirdmans fantastiska Den röda grevinnan, boken som jag läste ut häromveckan. Den fick ju Augustpriset i fackboksklassen i höstas, men det var inte det som gjorde att jag blev intresserad av att läsa den även om det förstås givit den en viss kvalitetsstämpel. Det var snarare temat som fångade mig först. Yvonne Hirdman är professor i historia och har i den här boken skrivit om sin mamma, en kvinna som växte upp på olika ställen i Europa - Rumänien, Tyskland, England och som bodde i Zürich, Berlin, Köpenhamn och Paris som vuxen. Innan hon kom till Sverige där Yvonne och hennes syskon föddes.
Det är också en historia om morföräldrarna och mostern Leni och om det Europa där de levde vid sidan av och ibland mitt i historien, krigen och konflikterna. Från tidigt 1900-tal till decennierna efter andra världskriget. Jag blir helt till mig av såna här berättelser!
Det är historiens vingslag, långa tidsperioder, verkliga människoöden och en berättare och författare som är synlig och problematiserar sitt arbete. För det går ju inte att veta allt om någon annan, särskilt då man inte ens var född när allt spännande hände eller ens pratat särskilt mycket om det i familjen. Letande i dokument och pendlingar i olika teorier kring vad som egentligen hände - till exempel gällande morfaderns eventuella övergrepp på barn - blir en väsentlig del av berättelsen. Jag längtade hela tiden efter att få läsa mer så fort jag gjorde något annat än att läsa den. Å vad såna böcker gör mig glad!

Minnet.

O herregud, jag läste just ut Man walks into a room av Nicole Krauss. Den var verkligen jättebra, även om läsningen blev lite uppstyckad av att annat kom emellan (jobb, träning, filmer, TV-kvällar, spel-kvällar och annan livsuppehållande verksamhet).
Jag gillar verkligen hur den gestaltade individens ofrånkomliga ensamhet och minnets betydelse för identiteten och själva mänskligheten.
Boken handlar om Samson som på grund av en tumör i hjärnan tappar minnet. Han minns bara sin barndom och han kan skapa nya minnen, men ungefär tjugo vuxna år är bara borta. Och för läsaren finns de inte heller, för boken börjar när Samson hittas i öknen i Nevada, på vandring från det New York han bor i. Precis när tumören slagit till i den del av hjärnan som stod för minnet. Han känner inte igen sin fru och han vet inte vem han är, hur han är. Han hamnar i ett vetenskapligt experiment som handlar om minnet. En läkare försöker hitta ett sätt att föra över minnen mellan människor i syfte att öka empatin hos dem.
Jag gillar Nicole Krauss. Jag älskade kanske inte den här boken lika mycket som jag älskade A history of love, men den är så väldigt välskriven, intelligent och underhållande.
Det är något med amerikanska författare. Jag tror att de är bättre på berättandet än exempelvis de nordiska. Det gäller åtminstone många av de judisk-amerikanska författarna med rötter i östeuropa, som jag kanske har mest erfarenhet av. Det verkar finnas en tradition av berättande som är otroligt tilltalande och fängslande. Jag älskar lek med ord och form, men riktigt bra berättande som integrerar leken utan att man knappt märker det, det är jävligt skickligt. Och underhållande.

Backlist.

Jag har sett att Magnus Dahlström kommit ut med ny bok i vår. Det påminner mig om att jag ska läsa hans gamla, Fyr. Den finns nämligen med på min gamla lista som jag har i ett notepad här på datorn över böcker jag måste komma ihåg att få tag i. Och det är lite av det som är problemet med den här romanen från 1987 - den finns inte i tryck längre och antikvariaten som finns i stan eller på nätet verkar också ha dåligt med den. Jag borde bli bättre på att använda mig av biblioteken, men jag gillar inte de där återlämningsdatumen.
Jag vet inte så noga vad den handlar om, den där Fyr. Jag tror att jag stötte på den i någon bok om gotik i samtida litteratur som jag läste i samband med en kurs inom litteraturvetenskap för ett antal år sedan. Det är bra när författare tittar fram i media och påminner en om att leta fram deras gamla böcker.

En kamp.

Åh herregud, det är nästan en månad sedan senaste upplägget. Jag förtjänar inga utmärkelser. Däremot förtjänar jag en ensam kväll i soffan framför På spåret efter en hård arbetsvecka. Har jag tur så orkar jag läsa lite i boken jag fick i julklapp, Min kamp av Karl-Olov Knausgård. Jag har hållit på med Karl-Olovs kamp sedan jul och är inte färdig än. Det är väldigt bra ändå, det är inte det som det hänger på. Jag är i och för sig lite kluven inför den storslagenhet och det navelskåderi som ännu en man har åstadkommit. Mannen är 38 år typ och har en självbiografi i sex band på gång, varav den jag läser nu är den första. Och titeln sen. Men den är bra, den är njutningsfull att läsa och det intresserar mig hur författaren nystar upp det förflutna och relationen till den lynnige fadern, en fader som är allts centrum i sin svårtillgänglighet eftersom sonen försöker förhålla sig till honom hela tiden. Sen verkar berättaren/Karl-Olov lyssna på bra musik också.