En kamp.

Åh herregud, det är nästan en månad sedan senaste upplägget. Jag förtjänar inga utmärkelser. Däremot förtjänar jag en ensam kväll i soffan framför På spåret efter en hård arbetsvecka. Har jag tur så orkar jag läsa lite i boken jag fick i julklapp, Min kamp av Karl-Olov Knausgård. Jag har hållit på med Karl-Olovs kamp sedan jul och är inte färdig än. Det är väldigt bra ändå, det är inte det som det hänger på. Jag är i och för sig lite kluven inför den storslagenhet och det navelskåderi som ännu en man har åstadkommit. Mannen är 38 år typ och har en självbiografi i sex band på gång, varav den jag läser nu är den första. Och titeln sen. Men den är bra, den är njutningsfull att läsa och det intresserar mig hur författaren nystar upp det förflutna och relationen till den lynnige fadern, en fader som är allts centrum i sin svårtillgänglighet eftersom sonen försöker förhålla sig till honom hela tiden. Sen verkar berättaren/Karl-Olov lyssna på bra musik också.

Galna reklammän.

Kanske lite senare än andra har jag fastnat framför tv-serien Mad Men. Förutom att DVD-boxen är fantastiskt snygg i sitt cigarettpaketsformat så är serien i sig själv väldigt behaglig att titta på.
Det är något med stämningen, tror jag. Det lugna berättandet och reklambyråns teakmöbler.
Och att den fördjupas allteftersom säsongerna fortlöper istället för att bli spretig eller tappa i fart. Handlingen startar i början av 1960-talet och uppdelningen mellan männen och kvinnorna på reklamkontoret och i hemmen är skottsäker. Men med små steg tar sig kvinnorna in i männens värld även om det är med stora svårigheter och med flera nivåer av glastak och sakta börjar männen falla samman i sina machoroller.
Ytan är intakt och spelet upprätthålls, men man märker hur förskjutningar äger rum. Och det är så bra gjort! Det är ett klassiskt fenomen, det Peggy är med om som enda kvinna i det manliga arbetslaget, att männen träffas på barer efter jobbet och fattar beslut när hon inte är med. Klassiskt, men så sällan skildrat på detta tydliga men stiliga sätt.

Mellankrigstid.

Jag har hamnat i ett tillstånd av mellankrigsamerika. Hos Dennis Lehane är det knappt nittonhundratjugotal och i den serie jag just börjat se, Carnivale, är det trettiotal men på det här avståndet så är det ju typ samma tid.
Jag trivs rätt bra, fast det är fattigt och skitigt. Och i TV-serien är det aningen religiöst men än så länge kan det inslaget fortfarande utvecklas till något bra och snarare ge en mytisk och mysteriös känsla än evangelisk. Jag gillar temat kringresande tivolisällskap med skäggig dam, dvärg (ja, jag vet att det ordet inte är särskilt politiskt korrekt men i sammanhanget känns det ändå oundvikligt) och siamesiska tvillingar. Det går inte att sätta fingret på vad som är så tilltalande med den världen, kanske bara att det förhöjer känslan av fiktion - även om jag vet att det finns en mycket obehaglig historia bakom all sådan freakshow som visst är sann - men det gör liksom att allt får en sagokänsla utan att bli en annan värld. Det ger den bara en liten tvist som skapar stämning.

Jag har också funnit mig själv lyssnande väldigt mycket på Thåström de senaste dagarna och påminns om att mitt första möte med Bellman var Imperiets version av Märk hur vår skugga. Thåström har varit ett bra sällskap i helgen som snart är över och nu är det bara en vecka kvar till semestern och jag bygger för fullt på min sommarlista på Spotify. Som om barndomens blandband vore tillbaka.

Jag gillar...

...Jonas Thente på DN. Det här är en av anledningarna.

Hajar.

Och nu har december smugit sig på, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Det regnar och snöar omvartannat.

Ikväll ska jag se på hajar på SVT, de har temakväll och jag hoppas på program som lyfter fram bilden av hajarna, berättelserna om dem snarare än hajarna själva. För hur man än vänder på det så är berättelser om djur alltid berättelser om människors bild av sig själva och djuren, och inte om djuren i sig själva.

En sorts höst.

Jag såg programmet Tysk höst som SVT sände för några dagar sedan. Det var en filmatisering av Stig Dagermans reportage från Tyskland hösten 1946, en mycket intressant sådan och jag som gillar reportageböcker måste ju givetvis ha tag på denna bok. Allt jag kan hitta på marknaden efter en snabb titt är utgåvor på andra språk än jag behärskar, eller förstås bibliotekens bestånd. Till min glädje såg jag dock till sist att förlaget tänker ge ut boken på nytt till våren! 

Rymdsaga.

Det är temakväll om den första månlandningen på SVT ikväll.

Man skulle kunna spinna på många trådar kring berättelserna om denna händelse. Det var roligt att se inslagen med Christer Fuglesang där han inte riktigt minns när eller hur det gick till när han hörde eller såg sändningar från den "stora händelsen" och inte heller menade att det hade någon avgörande del i hans önskan om att åka upp i rymden. Det var roligt därför att det stod i kontrast till mycket annat som sades i programmet, där det låg ett nästan romantiskt skimmer. Fuglesang representerade den berättelse som inte är lika trogen den vanliga livsberättelsens uppbyggnad - där händelser får ödesmättad betydelse i efterhand, bara därför att man ju när berättelsen berättas vet vad som händer sedan.

En annan höjdpunkt var när Buzz Aldrin i ett inslag berättade vad han sagt till Neil Armstrong där de satt i karantän efter hemkomsten och tittade på TV-sändningar om det hela, nämligen något i stil med "kolla, vi missade hela grejen!"

Som om allt händer i medierad form, en bild av den postmoderna verkligheten och upplevelsen. Berättelsen är själva grejen liksom.

Med kritisk blick.

Igår visades sista avsnittet i serien om familjen Bonnier. Jag hoppades på mer kritisk granskning och fick väl lite av det under ungefär den sista kvarten. Jag fann min mun gapande när jag hörde att man inom familjen inte såg sig som en maktfaktor. Mycket märkligt. Som om det inte skulle spela någon roll att de äger våra stora medier för att vårt land är litet. Som om det inte räknas att vi ändå är ett antal miljoner som lever och skapar vår förståelse av omvärlden och oss själva just här. Och det skulle vara intressant att fördjupa sig i dynamiken inom en släkt och familj som denna, där makt och positioner ärvs - nästan som i kungafamiljen - och där förväntningar och strukturer påverkar individerna. Och tvärtom. Lika lite som jag skulle vilja vara en del av någon sorts Bonnierfamilj så är det lockande eftersom det förstås skulle öppna upp möjligheter jag inte har nu. En makt och möjlighet som mer eller mindre ärvs, och vari det finns en möjlighet att studera sociala strukturer som jag är övertygad om finns i hela samhället och som begränsar, formar och skapar människors liv och möjligheter.
Av dessa anledningar är det jävligt väsentligt att kritiskt granska familjer som Bonner. Det ingår i paketet när man har den position man har.

Ständigt denne Ranelid.

Igår kväll såg jag Björn Ranelid i SVT programmet Sverige!. Tycka vad man vill om Ranelid men han sa bland annat att individualismen var en ontologisk omöjlighet. Det tycker jag var bra sagt.

La familigia.

Ikväll ser jag första delen av dokumentären om familjen Bonnier som visas på TV4. Det har ju varit en del reklam för den och mitt intresse har väckts. Detta familjeföretag äger ju faktiskt flertalet stora tidnings- och bokförlag. Sen är det förstås en intressant bit svensk historia, och jag gillar dokumentärer i allmänhet. Det här med att skapa berättelser om den så kallade verkligheten är ett intressant projekt (gällande såväl vardagens berättelser som litterära eller konstnärliga sammanhang).
Det ska bli spännande att se hur just denna berättelse konstrueras.

Ärlighet in absurdum.

Jag såg en diskussion på TV häromdagen. Det var säsongsavslutningen av  programmet Skavlan där någon amerikansk psykoterapeut som hette Brad Blanton talade om vikten av att vara 100% ärlig, hela tiden.

Jag satt och skruvade på mig lite grann och försökte förstå vad han menade. Det första väsentliga som man skulle behöva veta är ju vad han menar med ärlighet - själva definitionen som sådan. För inte kan han väl mena att vi ska säga exakt allt vi tänker hela tiden? Och inte ens om vi tänker bort den absurda situationen att vi alla ska prata hela tiden för att vi tänker hela tiden så verkar det dumt att vara 100% ärlig varje gång vi talar.

Jag blev något lättad då Jonas Gardell klev in i leken och sa något om att ärlighetens motsats inte behöver vara lögnen, utan kanske hänsynen. Good point. Jag har hamnat i liknande diskussioner själv förr, bland annat rörande ärlighet med hur man mår eller vad man känner.

Och ärlighet i alla ära, men det måste vara med hänsyn. Och det måste vara med förbehållet att det handlar om att vara ärlig i förhållande till den roll man har i ett givet ögonblick (om man är på jobbet till exempel) och utifrån det faktum att våra inre spärrar mot att göra vissa saker eller säga vissa saker har en social funktion som inte är att förakta. Vad är det som inte säger att ärlighet är just att vara sann mot våra sociala spärrar och förmåga att kontrollera vissa saker snarare än jobba mot dem? Vi ska ju kunna leva tillsammans också.

Ytligheter.

Idag köpte jag Richard Yates Revolutionary Road i den nya svenska pocketutgåvan trots omslaget. Vad är grejen med filmomslag till böcker? Jag fattar marknadsföringsgrejen, och Kate Winslet och Leo DiCaprio är snygga, men jag har aldrig sett ett filmomslag på en bok som slagit det eventuella originalomslaget. Men jag välkomnar motbevisning.Jag har förresten tillbringat eftermiddagen med att titta på slutet av tredje säsongen av Beverly Hills 90210 och kan bara konstatera - Brenda Walsh, vilken stilförebild! Hon är ju skitsnygg nästan jämt! Och helt i fas med modet igen, så här femton år senare. De andras outfits och frisyrer var förstås helt rätt då det begav sig, men Brenda prickade rätt även i backspegeln.

Nu har jag varit utseendefixerad så det räcker för resten av dagen.