Norsk humor.

För ett par dagar sedan läste jag ut Erlend Loes senaste bok som utspelar sig i Garmisch-Partenkirchen, eller Mixing Part som huvudpersonen kallar det.
Den var en klassisk Loe, inget snack om den saken.
Den var rolig, lättläst med ett djup och på norska - jag tyckte det blev billigare med den norska pocketen istället för den svenska inbundna. Det norska språket förstärker dessutom komiken, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är kul med ett språk som är så nära svenskan att jag kan förstå det utan att alls ha studerat det. Det ger dessutom möjlighet till en lek med svenskan. Vissa ord och uttryck blir som förvrängningar av välkända sådana - det ger inspiration till att leka med svenska språket. Som tallriken som blir tallerken. Jag kommer aldrig säga tallrik igen.

Boken är en sorts studie i tvåsamhet, i äktenskaplig tristess och flykt därifrån. Det äkta paret på semester lockas ifrån varandra, huvudpersonen är mannen som fantiserar om annat men säger att han tänker på teater. Teatern blir också en bild för hur han blandar ihop verkligheten och dikten och hur han flyr den förra när det bli för besvärlig.

Du lever i en verden hvor minner och fantasier noen ganger glir over i
hverandre, men dette er ikke teater, Telemann, det er oss

säger hans fru som till slut också utvecklar en allergi mot sin man. En allergi som tar sig uttryck i eksem hon får där han rört vid henne.
Jag är nöjd med Loes bok. Jag fick det jag väntade mig.
(Jag kan också passa på att slå ett slag för Loes franske tvilling Jean Philippe Touissant. Läs Badrummet.)

"Mixing Part will tear us apart".

Åh! Jag började läsa Erlend Loes Stille dager i Mixing Part igårkväll.
Det är ett par i fyrtioårsåldern på semester i, enligt mannen, nazismens vagga Tyskland. Det är mycket dialoger och som vanligt inblandning av dokumentära element. Loe verkar ju ha en tendens att trycka in den så kallade verkligheten i sina romaner. Jag tänker till exempel på Expedition L då författaren och hans vänner faktiskt företog den resa som romanens Erlend gör.
I Stille dager... inleder Loe med återgivning av en mailväxling mellan det norska paret som ska åka på semester och det tyska par som hyr ut ett hus till dem.
Jag har hört ryktesvägen att dessa mail ska vara tagna ur verkligheten, i någon intervju har Loe berättat att det var hans systers familj som mailat med ett tyskt par. Men jag låter det vara osagt om det är helt korrekt, eftersom jag inte hittat intervjun någonstans.
Mailväxlingen är hursomhelst fantastiskt rolig - den tyska paret verkar ha använt en översättningstjänst som översatt till engelska direkt från tyskan och därmed är meningsbyggnaden helt åt skogen. Därav får Garmisch-Partenkirchen som de befinner sig i namnet Mixing Part. (Och därav citatet som jag satt som rubrik - en hjärtlig referens till Joy Division!).
Femtio sidor än så länge, jag var trött igår.