Ortnamnen.

Det var på en bilresa en gång. Skyltar med namnen på platserna som vi passerade susade förbi i blåvita streck utanför rutan. Där jag satt med kartboken i knät, för att på något sätt se vårt resande från en plats högre upp, ett perspektiv som är mindre och samtidigt större, hann jag anteckna de tre vackraste:
Gråtbäck (en bäck där tårarna faller och blandas med all världens vatten i sitt kretslopp och jagets lilla värld blir del av det stora hela, eller kanske den där sortens gråt som aldrig tar slut), Njutånger (den där känslan när drifter och moral inte hänger ihop, när känslan och förnuftet inte passar samman - och de vackert klingande n-ljuden) och kanske bäst av alla, Främlingshem (där den hör hemma som som inte hör hemma någon annanstans).

Tillbaka.

Oj, här har det inte hänt mycket på senaste tiden. Och då menar jag förstås i bloggen, för i den fysiska världen har det hänt saker, precis som det brukar och sig bör.
Det har flyttats, det har studerats och det har levts. Och det har förstås lästs.
Summeringar har ingen mått bättre av, utan nu när jag tar upp tråden igen så gör jag det där jag går och står just nu. Vi kan alltså vänta oss att snart få läsa lite om Michael Chabons The jiddisch policemens union här eftersom jag just började med den häromdagen.
Parallellt läser jag Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år. Den är fullkomligt oemotståndlig, precis som Bodils texter i övrigt. Jag hänvisar gladeligen nyfikna till hennes blogg.

Det här blev en bra startpunkt för min bloggs vidare liv. Med läsglädje.