torsdag 29 oktober 2009
En sorts höst.
Jag såg programmet Tysk höst som SVT sände för några dagar sedan. Det var en filmatisering av Stig Dagermans reportage från Tyskland hösten 1946, en mycket intressant sådan och jag som gillar reportageböcker måste ju givetvis ha tag på denna bok. Allt jag kan hitta på marknaden efter en snabb titt är utgåvor på andra språk än jag behärskar, eller förstås bibliotekens bestånd. Till min glädje såg jag dock till sist att förlaget tänker ge ut boken på nytt till våren!
Inlevelse.
Man skulle lätt kunna tro att det är svininfluensa som jag fått en släng av, men lika gärna kan det vara en vanlig hederlig förkylning. Lite feber har jag i alla fall, och är inte på jobbet.
Jag läser Per Agne Erkelius försök att hantera minnet av och ansvaret för Förintelsen i boken Hotel Galicja. Ja, det är ett tungt ämne för en krasslig. Det är visserligen ingen regelrätt vittnesberättelse men just det gör den inte mindre intressant eller väsentlig förstås. Erkelius gör något svårt och samtidigt så livsnödvändigt, lever sig in i andra människors erfarenheter och väver sig samman med historien och de som upplevt den. För vad kan vi göra, vi som inte var med och inte tycker oss ha något nytt att komma med i ämnet? Det Erkelius gör i den här boken är inte minst att visa hur jävla väsentlig och verklig fantasin och fiktionen är. Huvudpersonen försöker ta reda på vad som hänt tre personer som fördes till Auschwitz 1942 och vad de upplevde de sista dagarna. Inte genom dokument eller vittnesmål från medfångar. Utan genom att åka dit och göra en möjlig fiktion kring det. Jag vet inte ens om dessa tre personer existerat i verkligheten, eller om de är romanens helt egna påfund - men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med att de kunde ha funnits, att det kunde ha varit så här. Att alla verkliga öden kan representeras av tre fiktiva. Inte minst är det intressant att huvudpersonen presenterar ett förhållningssätt för oss andra:
Jag läser Per Agne Erkelius försök att hantera minnet av och ansvaret för Förintelsen i boken Hotel Galicja. Ja, det är ett tungt ämne för en krasslig. Det är visserligen ingen regelrätt vittnesberättelse men just det gör den inte mindre intressant eller väsentlig förstås. Erkelius gör något svårt och samtidigt så livsnödvändigt, lever sig in i andra människors erfarenheter och väver sig samman med historien och de som upplevt den. För vad kan vi göra, vi som inte var med och inte tycker oss ha något nytt att komma med i ämnet? Det Erkelius gör i den här boken är inte minst att visa hur jävla väsentlig och verklig fantasin och fiktionen är. Huvudpersonen försöker ta reda på vad som hänt tre personer som fördes till Auschwitz 1942 och vad de upplevde de sista dagarna. Inte genom dokument eller vittnesmål från medfångar. Utan genom att åka dit och göra en möjlig fiktion kring det. Jag vet inte ens om dessa tre personer existerat i verkligheten, eller om de är romanens helt egna påfund - men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med att de kunde ha funnits, att det kunde ha varit så här. Att alla verkliga öden kan representeras av tre fiktiva. Inte minst är det intressant att huvudpersonen presenterar ett förhållningssätt för oss andra:
Han hade velat att Emilies sista dagar på något sätt skulle inlemmas i hans erfarenheter. Inte som om han själv varit fånge här, naturligtvis inte, men kommit så nära att några av hans viktigaste tankar kunde ha sin grund i det som en annan människa upplevt i hans ställe.
Jag får känslan av att vi på något sätt hänger ihop, vi människor. Och att fiktion och verklighet bevisligen hör ihop. Det är så mycket som Erkelius sätter fingret på, eller undersöker, som jag så desperat skulle vilja ha ett svar på men jag tvivlar på att han, eller någon annan, kommer att ge mig det. Det är bara vansinnigt intressant med berättelser och hur de har allt att göra med verkligheten. Inte i ett postmodernistiskt "allt är fiktion" men åtminstone som ett sätt att förstå världen och göra den begriplig.
Etiketter:
Allmänt,
Böcker,
Erkelius Per Agne
lördag 24 oktober 2009
Små historier.
Det bästa som finns är böcker man läser som får en att vilja skriva och formulera sig bara för att. Såna böcker som får det att verka så härligt och befriande, ja nästan roligt att uttrycka saker och känslor på ett snyggt sätt. Och då blir sedan sakerna och känslorna bättre och snyggare i sin tur efter att de blivit formulerade så. Jag läser den Augustprisnominerade En liten historia av Eva Adolfsson och den är ju så fin! Och det handlar om små och stora saker, och kanske båda på samma gång eftersom kärleken är personlig och liten och samtidigt så stor. Det är en liten historia eftersom den handlar om en kärleksaffär, en otrohet, som brukligt och kanske lite vulgärt brukar kallas för "små historier" man kan ha haft, och det är en liten historia eftersom den är så personligt hållen i jagform. Och jaget ställer sig mot det stora - om frågor om könsmaktsordning eller Livet och Döden, men är också tydlig med Jagets rätt att ta sig själv på allvar och vara stor och viktig i sin lilla värld. Som när hon åker över gränsen mellan Väst- och Östtyskland (ja, det verkar utspela sig på den tiden) och är ledsen över avskedet från älskaren men inte kan låta bli att tänka på de tyskar som hade sina nära och kära på fel sida muren. Hon kan se att deras avsked är större än hennes, mer "världshistoriska". Men hon är ledsen hon också. Faktiskt. Jag har läst hälften, och det är en ganska kort liten bok det här, så den blir färdigläst i helgen. Det känns lite tråkigt eftersom jag trivs så bra med den. Jag får helt enkelt behålla den för omläsning av valda stycken istället för att ge bort den till alla jag känner.
fredag 9 oktober 2009
Tecknat.
Igårkväll såg jag på film, som jag gjort så många andra kvällar. Det var den israeliska filmen Waltz with Bashir, en slags tecknad dokumentär eller ett utforskande av hur minnet i kombination med traumatiska upplevelser fungerar. Det är Ari Folman som tecknar och berättar hur han söker upp gamla vänner från sin tid i militären för att få hjälp att minnas och ta itu med vad han bevittnat i Libanon. Han var nämligen där samtidigt som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila ägde rum.
Jag intresserar mig alltid för israeliska berättelser om självbild och konfliktens vardag, jag gillar till exempel att läsa Etgar Keret men också judiska författare eller kulturutövare i andra länder som förhåller sig till Israel. Hur kan man leva med kriget, liksom? Och vad innebär Israel, som judiskt land? Jag vet egentligen inte varför jag tycker detta är intressant, varför tycker man att något är intressant?
Den här filmen skapade en känsla av främlingskap och avstånd genom att vara tecknad i tvådimensionella och serietidningsliknande bilder och genom att dessutom innehålla inslag av väldigt drömlika sekvenser, nästan surrealistiska. Men samtidigt är det detta som gör att krigets absurditeter blir tydliga. Och intressant nog görs lidandet tydligt genom exempel om skjutna hundar och döda hästar - de blir de yttersta exemplen på de oskyldiga offren precis som barnen. De likställs kanske inte, men är väldigt viktiga för att jag som mottagare ska känna klumpen i magen.Det tecknade och surrealistiska kanske också lämnar utrymme för viss romantisering av den israeliska armén, men inte så att det stör. Och det tecknade gör att slutet blir så slående.
torsdag 1 oktober 2009
Nämen titta!
Följ denna länk och glutta på mitt nästa bokinköp. Alldeles nyfödd men ändå med imponerande tyngd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)