Små historier.

Det bästa som finns är böcker man läser som får en att vilja skriva och formulera sig bara för att. Såna böcker som får det att verka så härligt och befriande, ja nästan roligt att uttrycka saker och känslor på ett snyggt sätt. Och då blir sedan sakerna och känslorna bättre och snyggare i sin tur efter att de blivit formulerade så. Jag läser den Augustprisnominerade En liten historia av Eva Adolfsson och den är ju så fin! Och det handlar om små och stora saker, och kanske båda på samma gång eftersom kärleken är personlig och liten och samtidigt så stor. Det är en liten historia eftersom den handlar om en kärleksaffär, en otrohet, som brukligt och kanske lite vulgärt brukar kallas för "små historier" man kan ha haft, och det är en liten historia eftersom den är så personligt hållen i jagform. Och jaget ställer sig mot det stora - om frågor om könsmaktsordning eller Livet och Döden, men är också tydlig med Jagets rätt att ta sig själv på allvar och vara stor och viktig i sin lilla värld. Som när hon åker över gränsen mellan Väst- och Östtyskland (ja, det verkar utspela sig på den tiden) och är ledsen över avskedet från älskaren men inte kan låta bli att tänka på de tyskar som hade sina nära och kära på fel sida muren. Hon kan se att deras avsked är större än hennes, mer "världshistoriska". Men hon är ledsen hon också. Faktiskt. Jag har läst hälften, och det är en ganska kort liten bok det här, så den blir färdigläst i helgen. Det känns lite tråkigt eftersom jag trivs så bra med den. Jag får helt enkelt behålla den för omläsning av valda stycken istället för att ge bort den till alla jag känner.