Bra att veta-lista.

Till alla som gillar ord och uttryck, på engelska, http://www.urbandictionary.com/ är mitt nygamla favorithäng.

Till mig som behöver påminnas om att allt inte behöver köpas eller ägas, biblioteket.
Biblioteket har inte alltid allt, med det de har, det har de. Helt gratis och välvilligt.

Världar och hamnar.

I någon sorts bisats i min bok blev jag påmind om ordet atlas. Att Atlas var den som i den grekiska mytologin bar upp världen på sina axlar. Och att vi kallar våra kartböcker för just atlas. Det är helt oslagbart att tillhöra den mänsklighet som gör sådant. Jag bara suckar hänfört och älskar att ord kan bära på sådana historier. Hur mycket större blir det inte med dessa alldagliga världsatlaser om man bara lägger till bilden av den myt som en gång skapats, där en titan bär på världen. Och att folk orkat välja ett ord med all denna innebörd för att beteckna dessa kartböcker, liksom.

Ett av mina favoritord är danskans och norskans lufthavn, istället för flygplats. Så mycket mer betyder det att kalla det för lufthamn, än bara flygplats. En hamn bär på så mycket mer betydelse och berättelse än vad plats gör. Det ger en hel bild av förståelsen för flygandet, en liknelse vid det urgamla sjöfarandet där land blir människans hem på något sätt. På samma sätt som ordet astronaut bildats av latinets namn för sjöfarare (möjligen grekiskt från början). En seglare mellan stjärnorna.

Snälla, kan vi inte börja kalla det för lufthamn.

Rymdsaga.

Det är temakväll om den första månlandningen på SVT ikväll.

Man skulle kunna spinna på många trådar kring berättelserna om denna händelse. Det var roligt att se inslagen med Christer Fuglesang där han inte riktigt minns när eller hur det gick till när han hörde eller såg sändningar från den "stora händelsen" och inte heller menade att det hade någon avgörande del i hans önskan om att åka upp i rymden. Det var roligt därför att det stod i kontrast till mycket annat som sades i programmet, där det låg ett nästan romantiskt skimmer. Fuglesang representerade den berättelse som inte är lika trogen den vanliga livsberättelsens uppbyggnad - där händelser får ödesmättad betydelse i efterhand, bara därför att man ju när berättelsen berättas vet vad som händer sedan.

En annan höjdpunkt var när Buzz Aldrin i ett inslag berättade vad han sagt till Neil Armstrong där de satt i karantän efter hemkomsten och tittade på TV-sändningar om det hela, nämligen något i stil med "kolla, vi missade hela grejen!"

Som om allt händer i medierad form, en bild av den postmoderna verkligheten och upplevelsen. Berättelsen är själva grejen liksom.

Konstsim.

Hos Bok-Olle i Ullared hittade jag den. Jane Magnussons fiktiva biografi om Esther Williams. Jag har letat på nätet, på antikvariat och på mina bibliotek utan att finna den, och så ligger den på ett bord i bokhandeln bredvid Gekås för tjugo kronor. Intressant. Jag hade liksom inte väntat mig att hitta en sådan bokhandel i Ullared. Jag vet inte riktigt varför, och så märkvärdig var den kanske inte. Men jag kommer alltid att minnas att jag hittade min konstsimmerska där.

Essensen av de senaste dagarna.

Västkusten. Fotograferar i alla möjliga lägen och ljus. Inte så mycket läsning, den tid då man bör och brukar läsa som mest. Men på så sätt sparas det goda en liten stund, medan annat gott får ta lite mer plats.

Bilder och tusen ord.

Det köptes en kamera idag och råder kombinerad köpångest och glädje. Kanske kan jag skapa berättelser med bilder nu?
Jag förtjusades av att läsa i fototidningar om olika modeller innan jag slog till, det är något alldeles särskilt med nördtidningar, särskilt om de berör ett ämne man själv inte är hemma på. Det finns särskilda uttryck och termer som man får bekanta sig med. Till exempel så skrev man återkommande att den och den kameran "går bort sig" eller inte med den ena eller andra funktionen eller finessen. Jag hummade lite och lyfte på ögonbrynen.
Kameran är ännu alldeles ny och fotografen försöker nyförälskat att förstå instruktionsboken, en genre med helt eget språk och som skrivs med avsikten att samma text ska läsas om och om igen, antar jag, för jag känner mig inte så väldigt mycket klokare än för några timmar sedan. Snarare mer förvirrad. Men glad också.

Filmtragik.

Åter ett tragiskt livsöde på film. Jag, min bror och hans flickvän såg The Wrestler med den strålande Mickey Rourke igår. Han var verkligen strålande, för hans karaktär var så sympatisk och så trovärdig att han blev något av en vän.

Varken början, mitten eller slutet av berättelsen ingav något egentligt hopp. Möjligen i kortare scener och bitar, men det var hela tiden tveksamt om det skulle ordna upp sig för vår wrestler. Slutet var mycket riktigt bittert på många sätt, men ändå oundvikligt. Jag hade nog blivit förbannad annars. Jag är ju inne på spåret att livets berättelser måste kunna få vara lika jävliga som livet ibland är, utan självklara betydelser eller moral.

Just nu har det däremot snöats in lite på den sortens skildringar, åtminstone i filmväg, så det är väl dags för motsatsen. Kanske en romantisk komedi?

Bonjour ensamhet.

Igår såg jag filmen om Francoise Sagan - Bonjour Sagan - och den var verkligen mycket tragisk. Jag har aldrig läst något av Sagan även om jag har tänkt tanken många gånger. En gång såg jag en intervju med hennes son på TV, kommer inte ihåg vilket programmet var, och jag fick intrycket av att relationen mellan mor och son inte varit den bästa.

Jag förstår av filmen att det inte kan ha varit lätt att ha någon sorts relation med Sagan, och inte lätt för henne att förhålla sig till andra människor heller. Det mest slående var just ensamheten. Den ständiga kampen för att slippa vara ensam och hur hon blev mer och mer ensam. Kanske till följd av allt hon gjorde för att döva ångesten. Vilken otrevlig spiral. Och vilken otrevlig insikt. Att man alltid är ensam, framförallt vid de tillfällen man är som mest utsatt. Sagan är antingen tacksam att göra film om för att myten om den lidande konstnären alltid är åtråvärd och ligger nära till hands, eller så har berättelsen som skapats om hennes liv helt enkelt blivit en sådan som lyfter fram dessa delar och glömmer bort det glada och lättsamma. Kan vi bara ta till oss konstnärer som lider, genier som är ensamma och missförstådda? Är det liksom en berättelse vi kräver helt enkelt?

Filmen om Sagan visar att livet är svårt. Att livet kan vara jävligt jobbigt och inte alls särskilt roligt. Den var ändå, eller kanske just därför, värd att se. Jag tror att hennes böcker kanske är de böcker som slår huvudet på en del spikar. Jag får leta rätt på någon.

Tre anledningar till att bli vampyr.

1. Det uppenbara motivet: att förbli evigt ung. Jag kan se många fördelar med att bli äldre, inte minst lagret av erfarenheter och förhoppningsvis accepterande av de egna tillkortakommanden som kommer med perspektivet. Men det där stadiet av ungdom, när man varken är tonåring eller känner att tiden bryter ned istället för bygger upp. Där någonstans.


2. Att inneha en eller två superkrafter. Förutom att aldrig dö, så att åtminstone kunna se jävligt bra i mörker eller kanske till och med kunna röra sig tyst och snabbt. Kanske kunna läsa tankar eller något annat besvärande för omgivningen.


3. Resultatet av det ovanstående: Befrielse från dödsångest och från kroppsliga besvär. Att slippa den egna kroppens förfall, skörhet och ofrånkomliga biologiska processer. Med det också kanske en annan tidsuppfattning, där åren blir dagar. En acceptans som eventuellt ändå infaller när man till slut nått en viss ålder och visdom, men det är inte något man har tid och lust att vänta på. Som en berömd tonåring sa: Jag är hellre lycklig nu än om fyrtio år.