Igår såg jag filmen om Francoise Sagan - Bonjour Sagan - och den var verkligen mycket tragisk. Jag har aldrig läst något av Sagan även om jag har tänkt tanken många gånger. En gång såg jag en intervju med hennes son på TV, kommer inte ihåg vilket programmet var, och jag fick intrycket av att relationen mellan mor och son inte varit den bästa.
Jag förstår av filmen att det inte kan ha varit lätt att ha någon sorts relation med Sagan, och inte lätt för henne att förhålla sig till andra människor heller. Det mest slående var just ensamheten. Den ständiga kampen för att slippa vara ensam och hur hon blev mer och mer ensam. Kanske till följd av allt hon gjorde för att döva ångesten. Vilken otrevlig spiral. Och vilken otrevlig insikt. Att man alltid är ensam, framförallt vid de tillfällen man är som mest utsatt. Sagan är antingen tacksam att göra film om för att myten om den lidande konstnären alltid är åtråvärd och ligger nära till hands, eller så har berättelsen som skapats om hennes liv helt enkelt blivit en sådan som lyfter fram dessa delar och glömmer bort det glada och lättsamma. Kan vi bara ta till oss konstnärer som lider, genier som är ensamma och missförstådda? Är det liksom en berättelse vi kräver helt enkelt?
Filmen om Sagan visar att livet är svårt. Att livet kan vara jävligt jobbigt och inte alls särskilt roligt. Den var ändå, eller kanske just därför, värd att se. Jag tror att hennes böcker kanske är de böcker som slår huvudet på en del spikar. Jag får leta rätt på någon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar