Åter ett tragiskt livsöde på film. Jag, min bror och hans flickvän såg The Wrestler med den strålande Mickey Rourke igår. Han var verkligen strålande, för hans karaktär var så sympatisk och så trovärdig att han blev något av en vän.
Varken början, mitten eller slutet av berättelsen ingav något egentligt hopp. Möjligen i kortare scener och bitar, men det var hela tiden tveksamt om det skulle ordna upp sig för vår wrestler. Slutet var mycket riktigt bittert på många sätt, men ändå oundvikligt. Jag hade nog blivit förbannad annars. Jag är ju inne på spåret att livets berättelser måste kunna få vara lika jävliga som livet ibland är, utan självklara betydelser eller moral.
Just nu har det däremot snöats in lite på den sortens skildringar, åtminstone i filmväg, så det är väl dags för motsatsen. Kanske en romantisk komedi?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar