En kamp.

Åh herregud, det är nästan en månad sedan senaste upplägget. Jag förtjänar inga utmärkelser. Däremot förtjänar jag en ensam kväll i soffan framför På spåret efter en hård arbetsvecka. Har jag tur så orkar jag läsa lite i boken jag fick i julklapp, Min kamp av Karl-Olov Knausgård. Jag har hållit på med Karl-Olovs kamp sedan jul och är inte färdig än. Det är väldigt bra ändå, det är inte det som det hänger på. Jag är i och för sig lite kluven inför den storslagenhet och det navelskåderi som ännu en man har åstadkommit. Mannen är 38 år typ och har en självbiografi i sex band på gång, varav den jag läser nu är den första. Och titeln sen. Men den är bra, den är njutningsfull att läsa och det intresserar mig hur författaren nystar upp det förflutna och relationen till den lynnige fadern, en fader som är allts centrum i sin svårtillgänglighet eftersom sonen försöker förhålla sig till honom hela tiden. Sen verkar berättaren/Karl-Olov lyssna på bra musik också.

Btw...

..måste jag ju tycka om att det är en författare och litteraturkritiker som får Nobels fredspris. Det är ju en bokblogg det här, trots allt.

Skulden.

Det dök upp en intressant parallell till dagens, eller kanske rättare sagt hela den moderna tidens, djurhållning när Amy i Mavrikakis bok Himlen i Bay City funderar över Auschwitz.
Hon sätter ett samband mellan industrialiseringen av massmordet på judar och masslakten av djuren och blir följdaktligen vegetarian. Och i allt detta blandas också skulden som andra generationens överlevande upplever, ett posttraumatiskt stressyndrom. Att känna behovet av att bli straffad.
Borde vi känna skuld över djurindustrin? Borde vi känna skuld över 1900-talet?
Jag känner tillräcklig skuld över djurindustrin för att inte äta kött. Jag kommer också att tänka på sociologen Zygmunt Baumans klassiker Auschwitz och det moderna samhället. Det var länge sedan jag läste den, men i den minns jag att Bauman gör en mycket intressant och övertygande koppling mellan hur industrialiseringen påverkat vårt samhälle och ansvarskänsla och hur detta möjliggjorde nazisternas massmord. Det är kanske samma mekanismer - avstånd mellan handling och verkan och effektivisering av metoder - som gör att vi utan att blinka köper korven i butiken utan att bry oss om de lidande grisarna som får elchocker för att röra sig snabbare in till slakten?

Jag gillar Mavrikakis bok, för vad den gör med tankar på sådant och hur den kopplar de ovan nämnda trådarna med varandra. Hur jagberättaren blir ett skuldtyngt mellanled mellan sina föräldrar förnekarna och sin dotter framtidstron. Hon får bära och sona 1900-talets mord och miljöförstöran och dottern tror att jorden går att rädda.
Det blir väldigt starkt då det ändå inte går att hålla dottern undan från mormodern och morfadern eller den döda familjen. Hon måste i sin tur leva och förhålla sig till dem. Men kanske på ett annat sätt?

Min balkong.

Det kan vara så att jag har världens bästa lägenhet, om man bortser från att det finns dåligt med uttag till alla mina elektriska prylar och att det är 48 trappsteg upp till den. Det kan vara så att jag aldrig har suttit så mycket på en balkong och läst eller intagit alla måltider eller bara tittat ut på huset mittemot och den gräsplätt som finns emellan mig och det.
Nu är jag äntligen ledig en vecka igen och förutom att sitta på balkongen, ensam eller med en vän, så tänkte jag packa upp den sista lådan och kanske hänga upp några bilder på väggen. Jag tänker också fortsätta lyssna igenom mina skivor och läsa i Julie Zehs Leklust för den är minsann intressant och så där lagom språkligt tät.

Kvällens...

...plats: soffan.
...filmer: Videocracy, Flickan och Coco innan Chanel. Om jag hinner och orkar se allihopa ikväll.
...bok: Simtag av Jessika Berglund. Jag är nästan färdig och det är lika bra det eftersom det är ett snabblån från bibblan. Tur att den inte är lång, dessvärre är den inte så jättebra. Den är ok, men naturromantiken besvärar mig lite.
...mat: varma mackor och såna där kex som smakar kladdkaka.
...drömmar: ett fridfullt sinne.

Pausfågel.

Till följd av rörigt privatliv är jag trögskriven just nu. Men jag kommer igen snart. Var så säker.

Berättelser.

Lite sent såg jag onsdagens Babel som handlade om berättelser om Förintelsen. Det var ett lämpligt ämne att fundera kring mötet mellan verklighet och fiktion, något som jag uppenbarligen gärna återkommer till.

Under programmet fastnade jag särskilt vid Imre Kertesz åsikt att Förintelsen enbart kunde förstås som litterär text. Jag förstod det som att romanen, fiktionen, berättelsen är det enda som förmår beskriva eller ens omfatta det ofattbara. Jag känner att jag måste kontemplera detta. Det är nämligen en mycket intressant tanke som också inbegriper definitionen av berättelse, och av fiktion.

Som princip måste jag nog instämma. Är det inte genom berättelsen vi förstår och skapar mening? Vore inte allt annars ett fragmentariskt uppradande av nuet? Men det är förstås en generös definition av berättelse. En litterär text är ju något annat, en sorts berättelsens koncentrat. Så varför inte? Det är nog åtminstone inte som Elie Wiesel, en annan "vittnesförfattare", menade - att Förintelsen omöjligen kan beskrivas genom litteraturen. Det kan jag bara inte gå med på.

Jag blev efter detta Babel väldigt sugen på att läsa George Perec också.

Ett blommigt språk.

Aris Fioretos Den siste greken. Det är boken jag börjat läsa i helgen. Den handlar om flera personer egentligen, det ingår på sätt och vis i dess poäng - att människor hänger ihop med varandra. Det kan också kännas lite rörigt om man är trög i huvudet som jag är just nu. Men självklart gillar jag temat, migranten och minnen och de människor som formar och på sätt och vis utgör en själv. Det är Jannis som utvandrat från Grekland till Sverige och hamnar hos en familj som ger visst intryck av att ha likheter med författarens egen - åtminstone till namnet - och allt som hänt hans släkt innan han hamnat i den skånska byn. Det är släktträd på insidan av pärmen, det är minnen och historiska händelser invävda i varandra och ett språk som tar vägen runt sig själv, ett vad man skulle kunna kalla "blommigt" språk som berättaren själv uttrycker det vid ett tillfälle. Jag tänker inte ge upp, fastän jag är trött i efterdyningarna av min förkylning, för det här är en bra bok. Det förstår jag ju. För övrigt drömde jag inatt att Jocke Berg i Kent bjöd mig på öl, och fastän jag inte är så förtjust i öl så drack jag ju förstås, det var ju Jocke Berg. Nu känner jag att jag skulle vilja hänga lite med honom, för han verkade ju skittrevlig.

Inlevelse.

Man skulle lätt kunna tro att det är svininfluensa som jag fått en släng av, men lika gärna kan det vara en vanlig hederlig förkylning. Lite feber har jag i alla fall, och är inte på jobbet.
Jag läser Per Agne Erkelius försök att hantera minnet av och ansvaret för Förintelsen i boken Hotel Galicja. Ja, det är ett tungt ämne för en krasslig. Det är visserligen ingen regelrätt vittnesberättelse men just det gör den inte mindre intressant eller väsentlig förstås. Erkelius gör något svårt och samtidigt så livsnödvändigt, lever sig in i andra människors erfarenheter och väver sig samman med historien och de som upplevt den. För vad kan vi göra, vi som inte var med och inte tycker oss ha något nytt att komma med i ämnet? Det Erkelius gör i den här boken är inte minst att visa hur jävla väsentlig och verklig fantasin och fiktionen är. Huvudpersonen försöker ta reda på vad som hänt tre personer som fördes till Auschwitz 1942 och vad de upplevde de sista dagarna. Inte genom dokument eller vittnesmål från medfångar. Utan genom att åka dit och göra en möjlig fiktion kring det. Jag vet inte ens om dessa tre personer existerat i verkligheten, eller om de är romanens helt egna påfund - men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med att de kunde ha funnits, att det kunde ha varit så här. Att alla verkliga öden kan representeras av tre fiktiva. Inte minst är det intressant att huvudpersonen presenterar ett förhållningssätt för oss andra:

Han hade velat att Emilies sista dagar på något sätt skulle inlemmas i hans erfarenheter. Inte som om han själv varit fånge här, naturligtvis inte, men kommit så nära att några av hans viktigaste tankar kunde ha sin grund i det som en annan människa upplevt i hans ställe.

Jag får känslan av att vi på något sätt hänger ihop, vi människor. Och att fiktion och verklighet bevisligen hör ihop. Det är så mycket som Erkelius sätter fingret på, eller undersöker, som jag så desperat skulle vilja ha ett svar på men jag tvivlar på att han, eller någon annan, kommer att ge mig det. Det är bara vansinnigt intressant med berättelser och hur de har allt att göra med verkligheten. Inte i ett postmodernistiskt "allt är fiktion" men åtminstone som ett sätt att förstå världen och göra den begriplig.

Frånvaro.

Jag har inte varit på bokmässa i helgen. Därför har jag egentligen inget att komma med idag. Jag såg förvisso Babels program från mässan igår och blev förvånande nog sugen att läsa Jan Guillous senaste bok, den som handlar om hans skrivande liv. Det var något med den svenska journalistikens historia som verkade intressant.
Något jag också gjort, fast jag inte varit på bokmässa, är att köpa de första julklapparna för i år. Jag har hittat två böcker till min brorson. Och om du läser detta, L, så måste du sluta nu för här kommer en bild på dina julklappar:

Alfons är en god manlig förebild, i mina ögon, eftersom han är rädd ibland och eftersom han bor med sin ensamstående pappa. Bebisens roliga visor och verser är bara fantastiskt illustrerad och har en CD-skiva med, vilket jag tror lilla L kommer att tycka om eftersom han ler stort så fort man nynnar eller sjunger lite för honom. Den musikaliska ådran vill man ju odla.
Annars har jag inte gjort något alls de senaste dagarna, eftersom det inte blev någon bokmässa för mig.

Turist med bok.

Detta är bilden av vad jag gjort den senaste veckan. Med tillägg för stranden som inte syns på bilden. Jag räknade för övrigt till fyra Twilight-böcker bland mina medmänniskor vid samma pool. Jag har alltså turistat denna vecka, med allt vad det innebär. Jag har tänkt på att det där med att turista är knepigt och ibland direkt irriterande. Det ska ju vara konstiga hattar, häst och vagn, folkmusik och tanter som virkar i sydeuropa. Det är ju inte klokt att man ska vara tvungen att höra samma Beyoncé i deras radio eller se Grey's Anatomy på TV - som dessutom inte ens är dubbad! Nej, jag måste ha hamnat på ett riktigt turistigt ställe. Men nu är jag alltså hemma, och världen i form av amerikansk kulturimperialism är mycket välkommen och naturlig här.

Bra att veta-lista.

Till alla som gillar ord och uttryck, på engelska, http://www.urbandictionary.com/ är mitt nygamla favorithäng.

Till mig som behöver påminnas om att allt inte behöver köpas eller ägas, biblioteket.
Biblioteket har inte alltid allt, med det de har, det har de. Helt gratis och välvilligt.

Essensen av de senaste dagarna.

Västkusten. Fotograferar i alla möjliga lägen och ljus. Inte så mycket läsning, den tid då man bör och brukar läsa som mest. Men på så sätt sparas det goda en liten stund, medan annat gott får ta lite mer plats.

Tre anledningar till att bli vampyr.

1. Det uppenbara motivet: att förbli evigt ung. Jag kan se många fördelar med att bli äldre, inte minst lagret av erfarenheter och förhoppningsvis accepterande av de egna tillkortakommanden som kommer med perspektivet. Men det där stadiet av ungdom, när man varken är tonåring eller känner att tiden bryter ned istället för bygger upp. Där någonstans.


2. Att inneha en eller två superkrafter. Förutom att aldrig dö, så att åtminstone kunna se jävligt bra i mörker eller kanske till och med kunna röra sig tyst och snabbt. Kanske kunna läsa tankar eller något annat besvärande för omgivningen.


3. Resultatet av det ovanstående: Befrielse från dödsångest och från kroppsliga besvär. Att slippa den egna kroppens förfall, skörhet och ofrånkomliga biologiska processer. Med det också kanske en annan tidsuppfattning, där åren blir dagar. En acceptans som eventuellt ändå infaller när man till slut nått en viss ålder och visdom, men det är inte något man har tid och lust att vänta på. Som en berömd tonåring sa: Jag är hellre lycklig nu än om fyrtio år.

Berättaren.

Det är intressant hur man som läsare låter berättaren i en text bli likställd med författaren, per automatik liksom. Fast man vet att det inte är så. Inte ens när författaren påstår det kan man ju säga att de är desamma helt och hållet. Är det likadant med bildkonsten? Upplever man den blick med vilken bilden framställs underförstått som konstnärens? Det är förstås en av behållningarna med konst eller kulturella uttryck överhuvudtaget, att se med någon annans blick, att dela erfarenheter av världen och vad det är att vara människa med någon annan. Och sen blir det en syntes av min och den andras blickar och erfarenheter, något större och något mer. Det kanske är en automatisk funktion hos människan att söka den andra människan i vad som berättas. Eller så är det ahistoriskt av mig att tro det, kanske varierar det genom tiderna. Tankarna hör ihop med läsningen av The brief wondrous life of Oscar Wao, av vilken jag nått den sista halvan och blivit förtjust i berättarrösten. Och jag kommer på mig själv med att koppla samman honom med Diaz, författaren, fast jag vet att det inte är samma sak. Det verkar som jag bara helt enkelt vill lägga de känslor jag har för berättaren hos en person med tydliga kroppsliga konturer för annars blir det för luddigt. Jag önskar att jag kunde leva med luddigheten. Vila i ovissheten och oklarheten. Det är nog lösningen på mycket.

En lördagkväll bland alla andra.

Jag läste lite i min bok, The brief wondrous life of Oscar Wao och tycker fortfarande om den. Jag är förtjust i berättaren och hans berättande. Jag förstår inte alla ord, framförallt inte alla de som är på spanska - min gymnasiespanska täcker inte upp för diverse latinamerikanska uttryck - och som vanligt när jag läser på engelska blandas oro över att missa alla delar av en fantastisk berättarstil med glädje över närheten till författarens eget språk. Sen var det Kobra på TV och sen film, Big bad swim, på DVD. Den filmen var trevlig, välspelad och hjärtknipande och glädjande på samma gång. Nu är det bara sängen och drömmarna kvar av dagen. Och kanske lite Oscar Wao.

Slutklämmen på påsken.

Den spännande upplösningen av Swede. Det är den jag ägnar mig åt denna kväll. En lång vecka av påsksemester har inte lämnat mycket tid till att läsa. Knappt tidningarna som jag packat ned.

Swede lägger delar av berättelsens helhet lite omlott, inte alltid kronologiskt och med en tilltagande känsla av sammanhang man inte kunde ana i början. De sista femtiotalet sidor jag håller på med nu lägger bitar på plats och visar upp en spännande och faktiskt mycket obehaglig historia. De hämnande systrarna är som en ångest vilken jagar Swede och hans syster genom åren. Nu gäller det bara att hinna läsa ut den och få reda på hur det går innan jag somnar av samlad trötthet efter denna vecka.

Vi.

Jag är inne i bebisdimman nu, med den tre månder gamle brorsonen som fångar allt och alla vad han än gör. Dreglar, ler, krummar tårna eller viftar med händerna. Han är blickpunkten.

Igår tillbringade jag två timmar på busstationen efter ett litet missöde i kommunikationen mellan mig och bolaget som sköter busstrafiken här i länet. Ungefär så skulle vi kunna formulera det. Jag tog hursomhelst tillfället i akt att läsa massor i min bok och häpnade över systrarna Greens äventyr och tilltag i Swede. Jag vet inte om de är störda eller om de är härligt hämnande. De är underhållande och uppfriskande i alla fall.

Jag har också noterat att i berättelsen om dem finns det bara deras namn och "vi". Inget "jag". Det är ju för det första intressant att det funkar jättebra att följa med denna diffusa berättare fastän man är så van vid att om det inte är en allvetande berättande, så är det en jag-berättare. Här kan man alltså konstatera att den kollektiva berättaren, det kollektiva förhållningssättet, kan vara minst lika funktionellt. Framförallt är tanken på denna kollektivism mycket intressant. Individualismen är överskattad.

Ärlighet in absurdum.

Jag såg en diskussion på TV häromdagen. Det var säsongsavslutningen av  programmet Skavlan där någon amerikansk psykoterapeut som hette Brad Blanton talade om vikten av att vara 100% ärlig, hela tiden.

Jag satt och skruvade på mig lite grann och försökte förstå vad han menade. Det första väsentliga som man skulle behöva veta är ju vad han menar med ärlighet - själva definitionen som sådan. För inte kan han väl mena att vi ska säga exakt allt vi tänker hela tiden? Och inte ens om vi tänker bort den absurda situationen att vi alla ska prata hela tiden för att vi tänker hela tiden så verkar det dumt att vara 100% ärlig varje gång vi talar.

Jag blev något lättad då Jonas Gardell klev in i leken och sa något om att ärlighetens motsats inte behöver vara lögnen, utan kanske hänsynen. Good point. Jag har hamnat i liknande diskussioner själv förr, bland annat rörande ärlighet med hur man mår eller vad man känner.

Och ärlighet i alla ära, men det måste vara med hänsyn. Och det måste vara med förbehållet att det handlar om att vara ärlig i förhållande till den roll man har i ett givet ögonblick (om man är på jobbet till exempel) och utifrån det faktum att våra inre spärrar mot att göra vissa saker eller säga vissa saker har en social funktion som inte är att förakta. Vad är det som inte säger att ärlighet är just att vara sann mot våra sociala spärrar och förmåga att kontrollera vissa saker snarare än jobba mot dem? Vi ska ju kunna leva tillsammans också.

En sista ansträngning.

Nu har jag tagit skydd i den skyttegrav som är färdigställande av uppsats. Eller skydd - jag har snarare blivit nedknuffad i den och kämpar nu för att parera stress, negativa tankar och dåliga formuleringar. Men snart. Snart är uppsatsen färdig att flyga på egen hand och det är både läskigt och alldeles, alldeles underbart.