Man skulle lätt kunna tro att det är svininfluensa som jag fått en släng av, men lika gärna kan det vara en vanlig hederlig förkylning. Lite feber har jag i alla fall, och är inte på jobbet.
Jag läser Per Agne Erkelius försök att hantera minnet av och ansvaret för Förintelsen i boken Hotel Galicja. Ja, det är ett tungt ämne för en krasslig. Det är visserligen ingen regelrätt vittnesberättelse men just det gör den inte mindre intressant eller väsentlig förstås. Erkelius gör något svårt och samtidigt så livsnödvändigt, lever sig in i andra människors erfarenheter och väver sig samman med historien och de som upplevt den. För vad kan vi göra, vi som inte var med och inte tycker oss ha något nytt att komma med i ämnet? Det Erkelius gör i den här boken är inte minst att visa hur jävla väsentlig och verklig fantasin och fiktionen är. Huvudpersonen försöker ta reda på vad som hänt tre personer som fördes till Auschwitz 1942 och vad de upplevde de sista dagarna. Inte genom dokument eller vittnesmål från medfångar. Utan genom att åka dit och göra en möjlig fiktion kring det. Jag vet inte ens om dessa tre personer existerat i verkligheten, eller om de är romanens helt egna påfund - men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med att de kunde ha funnits, att det kunde ha varit så här. Att alla verkliga öden kan representeras av tre fiktiva. Inte minst är det intressant att huvudpersonen presenterar ett förhållningssätt för oss andra:
Jag läser Per Agne Erkelius försök att hantera minnet av och ansvaret för Förintelsen i boken Hotel Galicja. Ja, det är ett tungt ämne för en krasslig. Det är visserligen ingen regelrätt vittnesberättelse men just det gör den inte mindre intressant eller väsentlig förstås. Erkelius gör något svårt och samtidigt så livsnödvändigt, lever sig in i andra människors erfarenheter och väver sig samman med historien och de som upplevt den. För vad kan vi göra, vi som inte var med och inte tycker oss ha något nytt att komma med i ämnet? Det Erkelius gör i den här boken är inte minst att visa hur jävla väsentlig och verklig fantasin och fiktionen är. Huvudpersonen försöker ta reda på vad som hänt tre personer som fördes till Auschwitz 1942 och vad de upplevde de sista dagarna. Inte genom dokument eller vittnesmål från medfångar. Utan genom att åka dit och göra en möjlig fiktion kring det. Jag vet inte ens om dessa tre personer existerat i verkligheten, eller om de är romanens helt egna påfund - men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med att de kunde ha funnits, att det kunde ha varit så här. Att alla verkliga öden kan representeras av tre fiktiva. Inte minst är det intressant att huvudpersonen presenterar ett förhållningssätt för oss andra:
Han hade velat att Emilies sista dagar på något sätt skulle inlemmas i hans erfarenheter. Inte som om han själv varit fånge här, naturligtvis inte, men kommit så nära att några av hans viktigaste tankar kunde ha sin grund i det som en annan människa upplevt i hans ställe.
Jag får känslan av att vi på något sätt hänger ihop, vi människor. Och att fiktion och verklighet bevisligen hör ihop. Det är så mycket som Erkelius sätter fingret på, eller undersöker, som jag så desperat skulle vilja ha ett svar på men jag tvivlar på att han, eller någon annan, kommer att ge mig det. Det är bara vansinnigt intressant med berättelser och hur de har allt att göra med verkligheten. Inte i ett postmodernistiskt "allt är fiktion" men åtminstone som ett sätt att förstå världen och göra den begriplig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar