Unga kvinnor.

Jag läste nyss ut Marguerite Duras Älskaren och igår såg jag Roman Polanskis Repulsion. Det blev lite av ett tema utan att jag planerat det - unga kvinnor och sexualitet. Det känns ju inte helt nytt men ändå är det intressant och inte minst för att Duras och Polanskis skildringar var väldigt olika. Hos Duras blir femtonåringens möte med den kinesiske mannen som blir hennes älskare en väg till frigörelse och klarsynthet. Skillnaderna mellan etniciteter, mellan imperialister och infödda, män och kvinnor - gestaltas i denna hennes väg. Relationen mellan mor och dotter likaså. Men jag upplever ändå denna roman som mer positiv till denna förvandling, utveckling eller vad man nu ska kalla det än Polanskis film. Där får huvudrollen, en kvinna i nitton-tjugo årsåldern, mer eller mindre en psykos när verklighetens män pockar på uppmärksamhet och fantasier om sex dyker upp. Hon har onekligen en komplicerad relation till sexualitet och jag ser det som att detta knyts samman till vuxenblivandet. Ångesten inför den. Unga kvinnor och sex. Då är det ångest och vånda. Eller? Jag tror att Duras komplicerar bilden då hennes jagberättare har någon sorts kontroll i den relation hon befinner sig i. Och temat i boken är väl kanske mer komplikationerna i förhållandet mellan fransyskan och den kinesiske mannen, som anses lägre stående än henne och hennes familj. Varianter på samma tema är hursomhelst intressant. Och oplanerade teman är också intressanta!

Kvällens...

...plats: soffan.
...filmer: Videocracy, Flickan och Coco innan Chanel. Om jag hinner och orkar se allihopa ikväll.
...bok: Simtag av Jessika Berglund. Jag är nästan färdig och det är lika bra det eftersom det är ett snabblån från bibblan. Tur att den inte är lång, dessvärre är den inte så jättebra. Den är ok, men naturromantiken besvärar mig lite.
...mat: varma mackor och såna där kex som smakar kladdkaka.
...drömmar: ett fridfullt sinne.

Tecknat.

Igårkväll såg jag på film, som jag gjort så många andra kvällar. Det var den israeliska filmen Waltz with Bashir, en slags tecknad dokumentär eller ett utforskande av hur minnet i kombination med traumatiska upplevelser fungerar. Det är Ari Folman som tecknar och berättar hur han söker upp gamla vänner från sin tid i militären för att få hjälp att minnas och ta itu med vad han bevittnat i Libanon. Han var nämligen där samtidigt som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila ägde rum.

Jag intresserar mig alltid för israeliska berättelser om självbild och konfliktens vardag, jag gillar till exempel att läsa Etgar Keret men också judiska författare eller kulturutövare i andra länder som förhåller sig till Israel. Hur kan man leva med kriget, liksom? Och vad innebär Israel, som judiskt land? Jag vet egentligen inte varför jag tycker detta är intressant, varför tycker man att något är intressant?

Den här filmen skapade en känsla av främlingskap och avstånd genom att vara tecknad i tvådimensionella och serietidningsliknande bilder och genom att dessutom innehålla inslag av väldigt drömlika sekvenser, nästan surrealistiska. Men samtidigt är det detta som gör att krigets absurditeter blir tydliga. Och intressant nog görs lidandet tydligt genom exempel om skjutna hundar och döda hästar - de blir de yttersta exemplen på de oskyldiga offren precis som barnen. De likställs kanske inte, men är väldigt viktiga för att jag som mottagare ska känna klumpen i magen.Det tecknade och surrealistiska kanske också lämnar utrymme för viss romantisering av den israeliska armén, men inte så att det stör. Och det tecknade gör att slutet blir så slående.

Filmtragik.

Åter ett tragiskt livsöde på film. Jag, min bror och hans flickvän såg The Wrestler med den strålande Mickey Rourke igår. Han var verkligen strålande, för hans karaktär var så sympatisk och så trovärdig att han blev något av en vän.

Varken början, mitten eller slutet av berättelsen ingav något egentligt hopp. Möjligen i kortare scener och bitar, men det var hela tiden tveksamt om det skulle ordna upp sig för vår wrestler. Slutet var mycket riktigt bittert på många sätt, men ändå oundvikligt. Jag hade nog blivit förbannad annars. Jag är ju inne på spåret att livets berättelser måste kunna få vara lika jävliga som livet ibland är, utan självklara betydelser eller moral.

Just nu har det däremot snöats in lite på den sortens skildringar, åtminstone i filmväg, så det är väl dags för motsatsen. Kanske en romantisk komedi?

Bonjour ensamhet.

Igår såg jag filmen om Francoise Sagan - Bonjour Sagan - och den var verkligen mycket tragisk. Jag har aldrig läst något av Sagan även om jag har tänkt tanken många gånger. En gång såg jag en intervju med hennes son på TV, kommer inte ihåg vilket programmet var, och jag fick intrycket av att relationen mellan mor och son inte varit den bästa.

Jag förstår av filmen att det inte kan ha varit lätt att ha någon sorts relation med Sagan, och inte lätt för henne att förhålla sig till andra människor heller. Det mest slående var just ensamheten. Den ständiga kampen för att slippa vara ensam och hur hon blev mer och mer ensam. Kanske till följd av allt hon gjorde för att döva ångesten. Vilken otrevlig spiral. Och vilken otrevlig insikt. Att man alltid är ensam, framförallt vid de tillfällen man är som mest utsatt. Sagan är antingen tacksam att göra film om för att myten om den lidande konstnären alltid är åtråvärd och ligger nära till hands, eller så har berättelsen som skapats om hennes liv helt enkelt blivit en sådan som lyfter fram dessa delar och glömmer bort det glada och lättsamma. Kan vi bara ta till oss konstnärer som lider, genier som är ensamma och missförstådda? Är det liksom en berättelse vi kräver helt enkelt?

Filmen om Sagan visar att livet är svårt. Att livet kan vara jävligt jobbigt och inte alls särskilt roligt. Den var ändå, eller kanske just därför, värd att se. Jag tror att hennes böcker kanske är de böcker som slår huvudet på en del spikar. Jag får leta rätt på någon.

"Utan att veta om det har han levt i ett mönster."

En väldigt bra sammanfattande mening i Sex liter luft. Den är inte riktigt utläst ännu, men nästan. Jag har bestämt mig för att ha läshelg denna helg, för nationaldagsfirande kan de glömma.

Det uppstår en lätt klaustrofobisk känsla i nämnda bok, särskilt då jämförelserna mellan huvudpersonen Ivan och den instängda, till slut döda, katten samt den i soprummet instängda angorakaninen blir alltmer uttalade. Sen upptäcken av flygfotot över området han bor i som visar ett rutmönster av hus, ett mönster som blir något som stänger inne och kväver snarare än underlättar på ett behagfullt sätt.

De rutmönstrade bostäderna och byggandet var ju, och är väl, ett effektivt sätt att bygga och dessutom ett estetiskt uttryck för funktionalism, vetenskap och modernitet. Det borde vara välvilja och underlättande för det dagliga livet. Men här stänger mönstret inne, och en dag är det bara Ivan kvar och hans omgivning i form av medmänniskor försvinner medan hans omgivning i form av huskroppar, vattentillförsel och gatulampor finns kvar och blir till och med mer framträdande och tydliga. Han ser detta tydligare när människorna inte finns där. Det blir som en, till det yttre, ordnad undergång.

Jag gjorde en snabb och kanske lite lös association till filmen The mist när jag läste, eftersom världen verkar gå under där också. Där har monster med tentakler till synes tagit över världen som finns därute i dimman. Och när huvupersonerna kör så långt de kan med sin bil för att hitta något mer och till sist stannar när bensinen tar slut utan att ha gjort det, ger de upp. Mannen skjuter till slut sin son under stor ångest och blir ensam kvar för att skjuta sig själv. Då dyker plötsligt räddningen upp, andra människor med stridsvagnar och allt tycks vara över. Bara mannen med sin ångest över vad han gjort är kvar från bilen. Det är det värsta filmslutet jag någonsin sett. Jag får ont i magen av att tänka på det. I jämförelse med Sex liter luft är denna undergång mycket mer kaotisk och fylld av fler människor.

I boken är Ivan ensam och det är bostadsområdets ordning som är obehaglig.

Det känns som att det är miljonprogramsområdet omänsklighet som är det klaustrofobiska och ångestframkallande i den här historien. Men den är ju som sagt inte avslutad ännu.

Fredagsfilmen.

Ikväll tittade jag på Guillermo del Toros Devils backbone. Det var precis som i hans fantastiska film Pans labyrint en sorts spökhistoria om den lilla mot den stora, barnen mot vuxenvärlden. Den var bra, den var stundtals kuslig och obehaglig. Jag gillar denna sorts sagor. De som inte är fantasy utan vrider lite på världen bara.

En lördagkväll bland alla andra.

Jag läste lite i min bok, The brief wondrous life of Oscar Wao och tycker fortfarande om den. Jag är förtjust i berättaren och hans berättande. Jag förstår inte alla ord, framförallt inte alla de som är på spanska - min gymnasiespanska täcker inte upp för diverse latinamerikanska uttryck - och som vanligt när jag läser på engelska blandas oro över att missa alla delar av en fantastisk berättarstil med glädje över närheten till författarens eget språk. Sen var det Kobra på TV och sen film, Big bad swim, på DVD. Den filmen var trevlig, välspelad och hjärtknipande och glädjande på samma gång. Nu är det bara sängen och drömmarna kvar av dagen. Och kanske lite Oscar Wao.

Gråa vampyrer.

I fredags såg jag Låt den rätte komma in, månader senare än vad jag hade önskat. Den var också som jag hade väntat mig. En värld obehagligt förortstrist och grå, sida vid sida av osannolika och övernaturliga varelser. Att dra den döda kroppen på en orange pulka man känner igen från sin egen barndom var mer effektfullt än vad jag kunnat tro. Fotot var för övrigt överhuvudaget fantastiskt. Färgerna, vinklarna och kompositionen. Scenen då Oskar hålls nedtryckt under vattenytan i bassängen och man bara ser hur benen på någon annan dyker ned vid sidan av honom, och hur de sedan dras längs bassängkanten på ett sätt som gör att man förstår att det inte är något av denna världen som håller i... Det är nästan för snyggt för att man ska bli rädd.

Men som vanligt var boken bättre.