En väldigt bra sammanfattande mening i Sex liter luft. Den är inte riktigt utläst ännu, men nästan. Jag har bestämt mig för att ha läshelg denna helg, för nationaldagsfirande kan de glömma.
Det uppstår en lätt klaustrofobisk känsla i nämnda bok, särskilt då jämförelserna mellan huvudpersonen Ivan och den instängda, till slut döda, katten samt den i soprummet instängda angorakaninen blir alltmer uttalade. Sen upptäcken av flygfotot över området han bor i som visar ett rutmönster av hus, ett mönster som blir något som stänger inne och kväver snarare än underlättar på ett behagfullt sätt.
De rutmönstrade bostäderna och byggandet var ju, och är väl, ett effektivt sätt att bygga och dessutom ett estetiskt uttryck för funktionalism, vetenskap och modernitet. Det borde vara välvilja och underlättande för det dagliga livet. Men här stänger mönstret inne, och en dag är det bara Ivan kvar och hans omgivning i form av medmänniskor försvinner medan hans omgivning i form av huskroppar, vattentillförsel och gatulampor finns kvar och blir till och med mer framträdande och tydliga. Han ser detta tydligare när människorna inte finns där. Det blir som en, till det yttre, ordnad undergång.
Jag gjorde en snabb och kanske lite lös association till filmen The mist när jag läste, eftersom världen verkar gå under där också. Där har monster med tentakler till synes tagit över världen som finns därute i dimman. Och när huvupersonerna kör så långt de kan med sin bil för att hitta något mer och till sist stannar när bensinen tar slut utan att ha gjort det, ger de upp. Mannen skjuter till slut sin son under stor ångest och blir ensam kvar för att skjuta sig själv. Då dyker plötsligt räddningen upp, andra människor med stridsvagnar och allt tycks vara över. Bara mannen med sin ångest över vad han gjort är kvar från bilen. Det är det värsta filmslutet jag någonsin sett. Jag får ont i magen av att tänka på det. I jämförelse med Sex liter luft är denna undergång mycket mer kaotisk och fylld av fler människor.
I boken är Ivan ensam och det är bostadsområdets ordning som är obehaglig.
Det känns som att det är miljonprogramsområdet omänsklighet som är det klaustrofobiska och ångestframkallande i den här historien. Men den är ju som sagt inte avslutad ännu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar