Om inte om.

Just nu läser jag en bok, Jag var en arier av Tony Samuelsson (varför tycker jag att det författarnamnet låter som en ishockeyspelare?), som berättar en kontrafaktisk historia, en där nazisterna segrade och Sverige blev en del av ett stor-germanskt rike. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om den här boken. Eller jo, jag tycker att den är bra. Men på ett sånt där allmänt sätt som mer handlar om idén och uppbyggnaden än kanske just läsupplevelsen. Jag gillar att det är den kulturella världen och uttrycken som står i centrum, författarna och journalisterna i en på ytan tämligen stillsam efterkrigstid som trots allt är fascistisk. Det rör sig saker under ytan, på något sätt både i romanens värld och i själva texten. Det är mycket som anas och som inte blir tydligt - nästan som att det inte riktigt kommer igång - ännu efter halva boken. Det känns storslaget men ändå så simpelt. Och ganska obehagligt.

Berättelser.

Lite sent såg jag onsdagens Babel som handlade om berättelser om Förintelsen. Det var ett lämpligt ämne att fundera kring mötet mellan verklighet och fiktion, något som jag uppenbarligen gärna återkommer till.

Under programmet fastnade jag särskilt vid Imre Kertesz åsikt att Förintelsen enbart kunde förstås som litterär text. Jag förstod det som att romanen, fiktionen, berättelsen är det enda som förmår beskriva eller ens omfatta det ofattbara. Jag känner att jag måste kontemplera detta. Det är nämligen en mycket intressant tanke som också inbegriper definitionen av berättelse, och av fiktion.

Som princip måste jag nog instämma. Är det inte genom berättelsen vi förstår och skapar mening? Vore inte allt annars ett fragmentariskt uppradande av nuet? Men det är förstås en generös definition av berättelse. En litterär text är ju något annat, en sorts berättelsens koncentrat. Så varför inte? Det är nog åtminstone inte som Elie Wiesel, en annan "vittnesförfattare", menade - att Förintelsen omöjligen kan beskrivas genom litteraturen. Det kan jag bara inte gå med på.

Jag blev efter detta Babel väldigt sugen på att läsa George Perec också.

Veckans dikt...

...kommer från Ann Jäderlund och boken Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar:

Lukten av gråtvatten. Ankor och vattenpupiller. Vem vill du vara nu? Och nu och nu och senare åter? Häng med den ödsliga armen. Häng med huvudet bakåt och gråt.

Jag vill bara läsa massa lyrik nu, och inte koncentrerat och analyserande utan verkligen bara läsa det som musik. Jag har förresten namnsdag idag.

Veckans ord...

...är hembort, som i att vandra hembort. Istället för hemåt. Det var Johannes Anyuru som skrev det, i sin bok Städerna inuti Hall. Det ryms mycket däri: alienationen, osäkerheten, tvetydigheten. Och kanske en hårdhet. Alla som säger att svenskan inte är lika rik och fin som alla andra språk har fan inte läst eller hört mycket.

Skönlitteratur - Skolboken 1-0

I helgen läser jag tjockisen bland de Augustprisnominerade, Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz och tänker att det är intressant hur många böcker om Förintelsen man kan läsa och ändå på något konstigt sätt glömma precis hur fruktansvärt grymt det var, under den tid som förflyter mellan varje bok.

Självklart menar jag inte att man glömmer att det var grymt och fruktansvärt på alla sätt, men varje skildring kommer som en nödvändig uppdatering av minnet. Det är så mycket som får mig att frysa till is i beskrivningen av gettot i Lodz hos Sem-Sandberg. Att det är fattigt och jäkligt vänjer man sig vid ganska snabbt när det är normaltillståndet i en berättelse, men då det emellanåt bränner till av brutala grymheter, eller episoder som när direktören på barnhemmet ber barnen att niga och bocka för de tyska soldaterna som ska visa dem vägen till tågen för deportation. Avgrunden mellan vänligheten och omsorgen för barnens känslor när direktören förbereder och lugnar dem inför morgondagen, och vad de sedan ska möta - det är bortom vad jag klarar.

Så mycket skönlitteraturen är värd när det gäller sådana här saker. Det är viktigt med siffror och årtal och skolboksfakta - men jag önskar att det alltid ingick en skönlitterär skildring, ett gestaltande - i de texter som exempelvis barn och unga fick ta del av när de ska möta denna del i historien.

Eller egentligen för mötet med det mesta här i livet.

Ibland tar jag med min kamera på promenad.

Ett blommigt språk.

Aris Fioretos Den siste greken. Det är boken jag börjat läsa i helgen. Den handlar om flera personer egentligen, det ingår på sätt och vis i dess poäng - att människor hänger ihop med varandra. Det kan också kännas lite rörigt om man är trög i huvudet som jag är just nu. Men självklart gillar jag temat, migranten och minnen och de människor som formar och på sätt och vis utgör en själv. Det är Jannis som utvandrat från Grekland till Sverige och hamnar hos en familj som ger visst intryck av att ha likheter med författarens egen - åtminstone till namnet - och allt som hänt hans släkt innan han hamnat i den skånska byn. Det är släktträd på insidan av pärmen, det är minnen och historiska händelser invävda i varandra och ett språk som tar vägen runt sig själv, ett vad man skulle kunna kalla "blommigt" språk som berättaren själv uttrycker det vid ett tillfälle. Jag tänker inte ge upp, fastän jag är trött i efterdyningarna av min förkylning, för det här är en bra bok. Det förstår jag ju. För övrigt drömde jag inatt att Jocke Berg i Kent bjöd mig på öl, och fastän jag inte är så förtjust i öl så drack jag ju förstås, det var ju Jocke Berg. Nu känner jag att jag skulle vilja hänga lite med honom, för han verkade ju skittrevlig.