Aris Fioretos Den siste greken. Det är boken jag börjat läsa i helgen. Den handlar om flera personer egentligen, det ingår på sätt och vis i dess poäng - att människor hänger ihop med varandra. Det kan också kännas lite rörigt om man är trög i huvudet som jag är just nu. Men självklart gillar jag temat, migranten och minnen och de människor som formar och på sätt och vis utgör en själv. Det är Jannis som utvandrat från Grekland till Sverige och hamnar hos en familj som ger visst intryck av att ha likheter med författarens egen - åtminstone till namnet - och allt som hänt hans släkt innan han hamnat i den skånska byn. Det är släktträd på insidan av pärmen, det är minnen och historiska händelser invävda i varandra och ett språk som tar vägen runt sig själv, ett vad man skulle kunna kalla "blommigt" språk som berättaren själv uttrycker det vid ett tillfälle. Jag tänker inte ge upp, fastän jag är trött i efterdyningarna av min förkylning, för det här är en bra bok. Det förstår jag ju. För övrigt drömde jag inatt att Jocke Berg i Kent bjöd mig på öl, och fastän jag inte är så förtjust i öl så drack jag ju förstås, det var ju Jocke Berg. Nu känner jag att jag skulle vilja hänga lite med honom, för han verkade ju skittrevlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar