I helgen läser jag tjockisen bland de Augustprisnominerade, Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz och tänker att det är intressant hur många böcker om Förintelsen man kan läsa och ändå på något konstigt sätt glömma precis hur fruktansvärt grymt det var, under den tid som förflyter mellan varje bok.
Självklart menar jag inte att man glömmer att det var grymt och fruktansvärt på alla sätt, men varje skildring kommer som en nödvändig uppdatering av minnet. Det är så mycket som får mig att frysa till is i beskrivningen av gettot i Lodz hos Sem-Sandberg. Att det är fattigt och jäkligt vänjer man sig vid ganska snabbt när det är normaltillståndet i en berättelse, men då det emellanåt bränner till av brutala grymheter, eller episoder som när direktören på barnhemmet ber barnen att niga och bocka för de tyska soldaterna som ska visa dem vägen till tågen för deportation. Avgrunden mellan vänligheten och omsorgen för barnens känslor när direktören förbereder och lugnar dem inför morgondagen, och vad de sedan ska möta - det är bortom vad jag klarar.
Så mycket skönlitteraturen är värd när det gäller sådana här saker. Det är viktigt med siffror och årtal och skolboksfakta - men jag önskar att det alltid ingick en skönlitterär skildring, ett gestaltande - i de texter som exempelvis barn och unga fick ta del av när de ska möta denna del i historien.
Eller egentligen för mötet med det mesta här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar