Stor kärlek.

Fortfarande dryga hundra sidor kvar av Per Hagman och Vänner för livet.
Två tankar sprungna ur läsningen:
1.Hur många gånger kan man använda ordet "lakonisk" innan det blir tjatigt? Svara på det, Per Hagman!
2.Hur snyggt och underbart det är när man kan se de två huvudpersonerna Sophie och Erik liksom röra sig mot varandra genom boken. De är som två magneter, de är så trasiga och man vill så gärna att de ska finna ro hos varandra. Den där förväntan om kärlek och ett tryggt hem hos någon annan som byggs upp eller ligger gror därunder genom romanen - den stora Kärleken och den Rätte! - vad jag tycker om det. Hur cynisk jag än kan vara vid så många andra tillfällen. Det är ju så där man vill att det ska vara! Det är en berättelse om stor kärlek utan att det känns klistrigt eller klyschigt. Faktiskt. Jag vet inte slutet än men jag hoppas, hoppas att de får varandra.

Lugna hemmakvällar.

Jag har i helgen roat mig med att besöka föräldrarna - tagit långa skogspromenader med hunden och haft lugna hemmakvällar på ett så där lagom distanserat sätt - samt läsa de första två tredjedelarna av Per Hagmans nya bok Vänner för livet. Den har verkligen varit roande, på ett läsfröjdssätt. Man fortsätter med nästa sida bara för att man kan ju lika gärna fortsätta, fast man är jättetrött och det är sent på kvällen.
Men samtidigt är den lite obehaglig, huvudpersonerna känns beklämmande oroliga och självdestruktiva samtidigt som de är befriande självständiga. Den där trasigheten är lite jobbig tycker jag, prostitutionen som huvudpersonerna ägnar sig åt riktigt äcklig.Och Hagman klämmer in meningar som känns ansträngt poetiska, fel i sitt sammanhang tror jag.
Men annars är han som alltid underhållande och så där Sverigekritisk och ungdomsrevoltig som jag ju tycker om honom för att han är.