Stor kärlek.

Fortfarande dryga hundra sidor kvar av Per Hagman och Vänner för livet.
Två tankar sprungna ur läsningen:
1.Hur många gånger kan man använda ordet "lakonisk" innan det blir tjatigt? Svara på det, Per Hagman!
2.Hur snyggt och underbart det är när man kan se de två huvudpersonerna Sophie och Erik liksom röra sig mot varandra genom boken. De är som två magneter, de är så trasiga och man vill så gärna att de ska finna ro hos varandra. Den där förväntan om kärlek och ett tryggt hem hos någon annan som byggs upp eller ligger gror därunder genom romanen - den stora Kärleken och den Rätte! - vad jag tycker om det. Hur cynisk jag än kan vara vid så många andra tillfällen. Det är ju så där man vill att det ska vara! Det är en berättelse om stor kärlek utan att det känns klistrigt eller klyschigt. Faktiskt. Jag vet inte slutet än men jag hoppas, hoppas att de får varandra.