Här sitter jag och har nästan läst ut Joseph O'Neills Netherland. Cricket och gräs i all ära, men det är framförallt en synnerligen fin berättelse om det lilla i det stora.
Den tillhör de där böckerna om ett New York under och efter elfte september som dyker upp alltmer, som Jonathan Safran Foers fantastiska Extremely loud and incredibly close, Don DeLillos lite mer lågmälda Falling man och om jag inte minns fel fanns händelserna någonstans därunder i Reggie Nadelsons Disturbed Earth - en av få deckare jag läst och tyckt om.
De är egentligen alla små berättelser. I den mening att de inte ger stora, allomfattande svar eller har ett stort, allomfattande grepp. Det är en, eller några personer, och det är separata och personliga händelser som påverkas av Den Stora Händelsen. Och vilsenheten är påtaglig.
Samtidigt verkar behovet av en stor berättelse finnas hos O'Neills huvudperson Hans van der Broeck. Han frågar efter den, rent ut. Han låter en bekant ordna hans foton och på så sätt konstruera en berättelse. En berättelse om hans liv, om hans sons liv. Den där jävla meningen som man måste ge sitt liv och sin tillvaro.
Det är nog just genom att vara små berättelser som de nämnda romanerna blir stora och så intressanta att läsa. Historiska händelser är väl alltid intressantast då de berättas personligt och på samma gång allmängiltigt?
Det är avsaknaden av den stora berättelsen om gör att jag gillar Netherland. Det, samt att huvudpersonen sitter i New York och använder Googlemaps för att resa över Atlanten till sin sons sovrum i England.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar