Tysk sommar.

Se så fin den är! Nyutgåvan av Stig Dagermans Tysk höst som kom i våras.

Det verkar som att jag håller på att få ett tyskt tema på den här sommaren, åtminstone litterärt. Först läste jag Jonathan Littell, som förvisso inte är tysk men vars bok handlade om en före detta SS-officer, och sedan kändes det naturligt att läsa Dagermans reportage från ett sönderbombat Tyskland 1946. Det här är verkligen reportage som gränsar till det skönlitterära, en sorts reportage som jag älskar! Journalistik blir särskilt intressant när den lånar av konsten och visar på gränslandet som finns mellan de båda genrerna.

Det är ganska korta kapitel, bestående av texter som Dagerman skrev för Expressen, och tillsammans blir de ett inspirerande stycke journalistik.

Det tyska temat förväntas fortsätta med Julie Zehs Leklust. Då har vi ju hamnat i ett modernt Tyskland, vilket verkar lämpligt.

För övrigt lyssnar jag mycket på Anna von Hausswolf just nu. Hon är inte tysk utan svensk men har i alla fall ett tyskklingande namn.

Mellankrigstid.

Jag har hamnat i ett tillstånd av mellankrigsamerika. Hos Dennis Lehane är det knappt nittonhundratjugotal och i den serie jag just börjat se, Carnivale, är det trettiotal men på det här avståndet så är det ju typ samma tid.
Jag trivs rätt bra, fast det är fattigt och skitigt. Och i TV-serien är det aningen religiöst men än så länge kan det inslaget fortfarande utvecklas till något bra och snarare ge en mytisk och mysteriös känsla än evangelisk. Jag gillar temat kringresande tivolisällskap med skäggig dam, dvärg (ja, jag vet att det ordet inte är särskilt politiskt korrekt men i sammanhanget känns det ändå oundvikligt) och siamesiska tvillingar. Det går inte att sätta fingret på vad som är så tilltalande med den världen, kanske bara att det förhöjer känslan av fiktion - även om jag vet att det finns en mycket obehaglig historia bakom all sådan freakshow som visst är sann - men det gör liksom att allt får en sagokänsla utan att bli en annan värld. Det ger den bara en liten tvist som skapar stämning.

Jag har också funnit mig själv lyssnande väldigt mycket på Thåström de senaste dagarna och påminns om att mitt första möte med Bellman var Imperiets version av Märk hur vår skugga. Thåström har varit ett bra sällskap i helgen som snart är över och nu är det bara en vecka kvar till semestern och jag bygger för fullt på min sommarlista på Spotify. Som om barndomens blandband vore tillbaka.

Ett blommigt språk.

Aris Fioretos Den siste greken. Det är boken jag börjat läsa i helgen. Den handlar om flera personer egentligen, det ingår på sätt och vis i dess poäng - att människor hänger ihop med varandra. Det kan också kännas lite rörigt om man är trög i huvudet som jag är just nu. Men självklart gillar jag temat, migranten och minnen och de människor som formar och på sätt och vis utgör en själv. Det är Jannis som utvandrat från Grekland till Sverige och hamnar hos en familj som ger visst intryck av att ha likheter med författarens egen - åtminstone till namnet - och allt som hänt hans släkt innan han hamnat i den skånska byn. Det är släktträd på insidan av pärmen, det är minnen och historiska händelser invävda i varandra och ett språk som tar vägen runt sig själv, ett vad man skulle kunna kalla "blommigt" språk som berättaren själv uttrycker det vid ett tillfälle. Jag tänker inte ge upp, fastän jag är trött i efterdyningarna av min förkylning, för det här är en bra bok. Det förstår jag ju. För övrigt drömde jag inatt att Jocke Berg i Kent bjöd mig på öl, och fastän jag inte är så förtjust i öl så drack jag ju förstås, det var ju Jocke Berg. Nu känner jag att jag skulle vilja hänga lite med honom, för han verkade ju skittrevlig.