Jag har hamnat i ett tillstånd av mellankrigsamerika. Hos Dennis Lehane är det knappt nittonhundratjugotal och i den serie jag just börjat se, Carnivale, är det trettiotal men på det här avståndet så är det ju typ samma tid.
Jag trivs rätt bra, fast det är fattigt och skitigt. Och i TV-serien är det aningen religiöst men än så länge kan det inslaget fortfarande utvecklas till något bra och snarare ge en mytisk och mysteriös känsla än evangelisk. Jag gillar temat kringresande tivolisällskap med skäggig dam, dvärg (ja, jag vet att det ordet inte är särskilt politiskt korrekt men i sammanhanget känns det ändå oundvikligt) och siamesiska tvillingar. Det går inte att sätta fingret på vad som är så tilltalande med den världen, kanske bara att det förhöjer känslan av fiktion - även om jag vet att det finns en mycket obehaglig historia bakom all sådan freakshow som visst är sann - men det gör liksom att allt får en sagokänsla utan att bli en annan värld. Det ger den bara en liten tvist som skapar stämning.
Jag har också funnit mig själv lyssnande väldigt mycket på Thåström de senaste dagarna och påminns om att mitt första möte med Bellman var Imperiets version av Märk hur vår skugga. Thåström har varit ett bra sällskap i helgen som snart är över och nu är det bara en vecka kvar till semestern och jag bygger för fullt på min sommarlista på Spotify. Som om barndomens blandband vore tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar