Ideologi, ord och byråkratiska realiteter. Typ så. Fast mycket bättre än det låter, är Jonathan Littells De välvilliga som jag läser nu. Den tar tid på sig, förutom att vara niohundra sidor lång så kan samtal, eller drömmar, ta flera sidor i anspråk. Rummet växlar från Stalingrad, till Berlin, till södra Frankrike, Auschwitz och Kaukasien. Tiden växlar desto mindre - jag tror det tog sin början ungefär 1942 och sträcker sig förmodligen inte längre än till krigsslutet (jag är inte klar med den än!) förutom några tillbakablickar till barndomen.
Ramberättelsen äger rum någon gång längre fram, då den forne SS-officeren Max Aue berättar om sina upplevelser under kriget. Och han är en intressant karaktär, det känns aldrig som att man identifierar sig med honom och han är inte helt lätt att förstå sig på men han blir en representant eller ett exempel på en Människa. Frågan om vilka SS-soldaterna var och varför de var får inga självsäkra svar men det ges onekligen intressanta infallsvinklar.
Jag är helt fast och känner mig både intellektuellt och känslomässigt berörd. Minst hundra sidor om dagen är verkligen inga problem.
Jag har lånat den från biblan ett antal gånger, men alltid varit tvungen att lämna tillbaka den. Kanske är det dom 900 sidorna som har avskräckt mig, eller ämnet, eller vad jag hört om boken. Ändå så har jag länge velat läsa den och efter att läst vad skriver om den, så blir jag nog tvungen att ge den en chans till.
SvaraRaderaJa, läs den! Och visst finns det passager som känns onödigt invecklade eftersom man har så dålig koll på de olika graderna inom den tyska armén, men jag låter bli att kolla upp alla förkortningar och titlar (det finns en lista längst bak i boken så det är inte så svårt om man skulle vilja) och det går lika bra ändå. Poängen med boken är ju inte dessa saker, utan perspektivet och de intressanta diskussioner som förs.
SvaraRadera