Skulden.

Det dök upp en intressant parallell till dagens, eller kanske rättare sagt hela den moderna tidens, djurhållning när Amy i Mavrikakis bok Himlen i Bay City funderar över Auschwitz.
Hon sätter ett samband mellan industrialiseringen av massmordet på judar och masslakten av djuren och blir följdaktligen vegetarian. Och i allt detta blandas också skulden som andra generationens överlevande upplever, ett posttraumatiskt stressyndrom. Att känna behovet av att bli straffad.
Borde vi känna skuld över djurindustrin? Borde vi känna skuld över 1900-talet?
Jag känner tillräcklig skuld över djurindustrin för att inte äta kött. Jag kommer också att tänka på sociologen Zygmunt Baumans klassiker Auschwitz och det moderna samhället. Det var länge sedan jag läste den, men i den minns jag att Bauman gör en mycket intressant och övertygande koppling mellan hur industrialiseringen påverkat vårt samhälle och ansvarskänsla och hur detta möjliggjorde nazisternas massmord. Det är kanske samma mekanismer - avstånd mellan handling och verkan och effektivisering av metoder - som gör att vi utan att blinka köper korven i butiken utan att bry oss om de lidande grisarna som får elchocker för att röra sig snabbare in till slakten?

Jag gillar Mavrikakis bok, för vad den gör med tankar på sådant och hur den kopplar de ovan nämnda trådarna med varandra. Hur jagberättaren blir ett skuldtyngt mellanled mellan sina föräldrar förnekarna och sin dotter framtidstron. Hon får bära och sona 1900-talets mord och miljöförstöran och dottern tror att jorden går att rädda.
Det blir väldigt starkt då det ändå inte går att hålla dottern undan från mormodern och morfadern eller den döda familjen. Hon måste i sin tur leva och förhålla sig till dem. Men kanske på ett annat sätt?

Andra generationen.

Jag läser om himlen i Bay City som Catherine Mavrikakis har skrivit om. Den kom just ut på svenska, jag tror att Mavrikakis är kanadensiska även om namnet verkar grekiskt.
Jag fångades av romanen efter att av baksidestexten ha förstått att den handlar om en kvinna som måste bearbeta släktens försvinnande i Auschwitz. Det upphör inte att intressera.
Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk bok jag läste för ett antal år sedan, Suzanne Gottfarbs Systrarna Blaumanns hemlighet, om jag inte minns fel. Precis som i den finns här en ovilja hos föräldragenerationen att tala om vad de varit med om och nästa generation kämpar med att förstå, hantera och leva med skulden.
Mavrikakis jag-berättare tror sig ligga bakom den eldsvåda som när hon är 18 år gammal gör aska av hela hennes familj och hus vilket också är en sorts upprepning av vad som hände med hennes morföräldrar och äldre släktingar i Europa under kriget. Symbolerna är många i romanen - morföräldrarna som är gömda i källarrummet, den pedantiska mostern som måste tvätta bort allt och Jagets skuldkänslor. Det är en källa att ösa ur, denna 1900-talets kollektiva skuld som vi i denna delen av världen bär på. Och mest intressant just nu, förutsatt kanske att man tagit del av berättelser från de som var där, är nog vad som händer med senare generationer. Jag kan inte låta bli att bli engagerad och inspireras av hur mycket konstnärligt material detta föder.