Det dök upp en intressant parallell till dagens, eller kanske rättare sagt hela den moderna tidens, djurhållning när Amy i Mavrikakis bok Himlen i Bay City funderar över Auschwitz.
Hon sätter ett samband mellan industrialiseringen av massmordet på judar och masslakten av djuren och blir följdaktligen vegetarian. Och i allt detta blandas också skulden som andra generationens överlevande upplever, ett posttraumatiskt stressyndrom. Att känna behovet av att bli straffad.
Borde vi känna skuld över djurindustrin? Borde vi känna skuld över 1900-talet?
Jag känner tillräcklig skuld över djurindustrin för att inte äta kött. Jag kommer också att tänka på sociologen Zygmunt Baumans klassiker Auschwitz och det moderna samhället. Det var länge sedan jag läste den, men i den minns jag att Bauman gör en mycket intressant och övertygande koppling mellan hur industrialiseringen påverkat vårt samhälle och ansvarskänsla och hur detta möjliggjorde nazisternas massmord. Det är kanske samma mekanismer - avstånd mellan handling och verkan och effektivisering av metoder - som gör att vi utan att blinka köper korven i butiken utan att bry oss om de lidande grisarna som får elchocker för att röra sig snabbare in till slakten?
Jag gillar Mavrikakis bok, för vad den gör med tankar på sådant och hur den kopplar de ovan nämnda trådarna med varandra. Hur jagberättaren blir ett skuldtyngt mellanled mellan sina föräldrar förnekarna och sin dotter framtidstron. Hon får bära och sona 1900-talets mord och miljöförstöran och dottern tror att jorden går att rädda.
Det blir väldigt starkt då det ändå inte går att hålla dottern undan från mormodern och morfadern eller den döda familjen. Hon måste i sin tur leva och förhålla sig till dem. Men kanske på ett annat sätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar