Jag läser om himlen i Bay City som Catherine Mavrikakis har skrivit om. Den kom just ut på svenska, jag tror att Mavrikakis är kanadensiska även om namnet verkar grekiskt.
Jag fångades av romanen efter att av baksidestexten ha förstått att den handlar om en kvinna som måste bearbeta släktens försvinnande i Auschwitz. Det upphör inte att intressera.
Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk bok jag läste för ett antal år sedan, Suzanne Gottfarbs Systrarna Blaumanns hemlighet, om jag inte minns fel. Precis som i den finns här en ovilja hos föräldragenerationen att tala om vad de varit med om och nästa generation kämpar med att förstå, hantera och leva med skulden.
Mavrikakis jag-berättare tror sig ligga bakom den eldsvåda som när hon är 18 år gammal gör aska av hela hennes familj och hus vilket också är en sorts upprepning av vad som hände med hennes morföräldrar och äldre släktingar i Europa under kriget. Symbolerna är många i romanen - morföräldrarna som är gömda i källarrummet, den pedantiska mostern som måste tvätta bort allt och Jagets skuldkänslor. Det är en källa att ösa ur, denna 1900-talets kollektiva skuld som vi i denna delen av världen bär på. Och mest intressant just nu, förutsatt kanske att man tagit del av berättelser från de som var där, är nog vad som händer med senare generationer. Jag kan inte låta bli att bli engagerad och inspireras av hur mycket konstnärligt material detta föder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar