Mer än tre böcker i taget klarar jag inte av att läsa samtidigt. Plus nån tidning kanske. Just nu har jag två böcker på gång. En som är någon slags dagtids-läsning och en som är mer kvällsläsning, även om jag börjar ifrågasätta det där med kvällsläsning.
På dagen, då hjärnan befinner sig i skarpt läge (!) förmår jag mig nu att läsa Roland Barthes klassiska Mytologier. Den har refererats till åtskilliga gånger i andra böcker jag läst, och den har verkat så intressant. Jag har inte kommit så långt som till hälften ännu, men visst är den intressant. Det som är så härligt, även om jag lever mitt i en sorts postmodern värld (kanske det snarare är tiden efter postmodernismen?) där det låga och vardagliga beblandas med det höga snarare som regel än undantag, är att hans essäer kring sin samtids myter bottnar i iakttagelser av saker som till exempel tvättmedelsreklam. Kontrasten mellan hans språk och hans ämnen blir ibland nästan intressant i sig. Hur som helst. Det lilla förtjänar sannerligen uppmärksamhet.
Igår ifrågasatte jag alltså kvällsläsningen. Jag håller på med Amanda Svenssons Hey Dolly, en helt underbar roman som får mig att skratta högt vid flera tillfällen av glädje över hur hon uttrycker sig och erbjuder åtskilliga stunder av igenkänning trots att det mesta är tämligen skruvat. Det var inte själva romanen jag ifrågasatte, utan ägnandet åt detta inför sov-aktiviteten. Det föreföll dumt att dels utlämna Dolly till min sömniga uppmärksamhet och dels att låta nedvarvningen som bör äga rum skymmas av intressanta tankar och känslor. Som om det inte är svårt nog att gå och lägga sig i alla fall! Det är dock möjligt att jag ändå kommer att läsa innan jag somnar ikväll. När fan ska man annars göra det?
På dagen, då hjärnan befinner sig i skarpt läge (!) förmår jag mig nu att läsa Roland Barthes klassiska Mytologier. Den har refererats till åtskilliga gånger i andra böcker jag läst, och den har verkat så intressant. Jag har inte kommit så långt som till hälften ännu, men visst är den intressant. Det som är så härligt, även om jag lever mitt i en sorts postmodern värld (kanske det snarare är tiden efter postmodernismen?) där det låga och vardagliga beblandas med det höga snarare som regel än undantag, är att hans essäer kring sin samtids myter bottnar i iakttagelser av saker som till exempel tvättmedelsreklam. Kontrasten mellan hans språk och hans ämnen blir ibland nästan intressant i sig. Hur som helst. Det lilla förtjänar sannerligen uppmärksamhet.
Igår ifrågasatte jag alltså kvällsläsningen. Jag håller på med Amanda Svenssons Hey Dolly, en helt underbar roman som får mig att skratta högt vid flera tillfällen av glädje över hur hon uttrycker sig och erbjuder åtskilliga stunder av igenkänning trots att det mesta är tämligen skruvat. Det var inte själva romanen jag ifrågasatte, utan ägnandet åt detta inför sov-aktiviteten. Det föreföll dumt att dels utlämna Dolly till min sömniga uppmärksamhet och dels att låta nedvarvningen som bör äga rum skymmas av intressanta tankar och känslor. Som om det inte är svårt nog att gå och lägga sig i alla fall! Det är dock möjligt att jag ändå kommer att läsa innan jag somnar ikväll. När fan ska man annars göra det?
