Tillbaka.

Oj, här har det inte hänt mycket på senaste tiden. Och då menar jag förstås i bloggen, för i den fysiska världen har det hänt saker, precis som det brukar och sig bör.
Det har flyttats, det har studerats och det har levts. Och det har förstås lästs.
Summeringar har ingen mått bättre av, utan nu när jag tar upp tråden igen så gör jag det där jag går och står just nu. Vi kan alltså vänta oss att snart få läsa lite om Michael Chabons The jiddisch policemens union här eftersom jag just började med den häromdagen.
Parallellt läser jag Bodil Malmstens Kom och hälsa på mig om tusen år. Den är fullkomligt oemotståndlig, precis som Bodils texter i övrigt. Jag hänvisar gladeligen nyfikna till hennes blogg.

Det här blev en bra startpunkt för min bloggs vidare liv. Med läsglädje.

En kamp.

Åh herregud, det är nästan en månad sedan senaste upplägget. Jag förtjänar inga utmärkelser. Däremot förtjänar jag en ensam kväll i soffan framför På spåret efter en hård arbetsvecka. Har jag tur så orkar jag läsa lite i boken jag fick i julklapp, Min kamp av Karl-Olov Knausgård. Jag har hållit på med Karl-Olovs kamp sedan jul och är inte färdig än. Det är väldigt bra ändå, det är inte det som det hänger på. Jag är i och för sig lite kluven inför den storslagenhet och det navelskåderi som ännu en man har åstadkommit. Mannen är 38 år typ och har en självbiografi i sex band på gång, varav den jag läser nu är den första. Och titeln sen. Men den är bra, den är njutningsfull att läsa och det intresserar mig hur författaren nystar upp det förflutna och relationen till den lynnige fadern, en fader som är allts centrum i sin svårtillgänglighet eftersom sonen försöker förhålla sig till honom hela tiden. Sen verkar berättaren/Karl-Olov lyssna på bra musik också.

Ett vandringspris vandrar min väg!

Inläggsfrekvensen här lämnar en hel del övrigt att önska. Så här i december kan jag i alla fall skylla på julhandeln på jobbet. Böcker passerar revy på min kassadisk och jag rekommenderar på löpande band, själv orkar jag inte läsa något och ännu mindre producera text. För att inte tala om den fruktansvärda årstid vi befinner oss i, jag har inte mycket till övers för vintern. Tur att jag ändå har mycket att vara glad över, som exempelvis att jag fått något slags vandringspris av magnusax på bloggen a fraction of the web! Jajajaja! It's the Cherry on Top-Award!

Det betyder att någon läser mina inlägg och jag känner det som att jag är en del av en större helhet - bokbloggsvärlden! Så, magnusax, om inte annat så känner jag att jag för din skull ska skärpa mig när det gäller uppdateringar här.

Inget pris utan motprestation, jag ska här också i enlighet med reglerna lista mina tre favoritförfattare och mina fem favoritbloggar. Jag sväljer ljudligt, för även om jag älskar listor så ger de mig likväl beslutsångest. Jag börjar försiktigt med författarna:

• Maria Gripe - Hon kommer först på listan för att hon var min första favoritförfattare jag var medveten om. Möjligen att det kändes som att Inger Edelfeldt förstod mig bättre vissa gånger, men Maria var först. Jag gillar bland andra Agnes Cecilia och Tordyveln flyger i skymningen, men bäst är nog Skugg-serien. Jag läste om Skuggan över stenbänken för några år sedan och den var fortfarande lika bra.


• Erlend Loe - Jag märker att jag återkommer till känslan av att en författare förstår mig. Erlends Naiv.Super läste jag i precis exakt rätt läge i livet. Den sa mig mer än vilken självhjälpsbok som helst.


• Jonathan Safran Foer - Mina amerikanska judiska författare måste representeras på listan. Jonathan är den jag gillar bäst just nu och det är främst för hans Extremely loud and incredibly close, för bortsett från den har jag bara läst en till av Jonathans böcker. Extremely loud... var fruktansvärt sorglig och gripande. Den kan vara bland det vackraste jag någonsin läst bortsett från viss poesi och Eva Adolfssons En liten historia.

Så till de bloggar jag läser, gillar och vill skicka detta pris vidare till, jag som är så skamligt dålig på att hinna läsa alla de bloggar jag vill och borde.... Jag tar mig friheten att begränsa mig till tre bloggar, istället för de föreskrivna fem - jag har helt enkelt för dålig koll och lovar bli bättre!

• Calliope books - bland annat för att det är roligt med bokhandelslivet som dyker upp ibland.


• Tekoppens tankar - för att det alltid handlar om bra böcker där.


• Bokstävlarna - för bra böcker och återkommande vampyrer.

Dessa tre är alltså dem jag skickar samma pris och uppgifter till. Det vill säga
1. Tacka den du fick awarden ifrån
2. Kopiera prismärket till din blogg
3. Lista tre av dina favoritförfattare och nämn någon favoritbok av honom/henne
4. Skicka awarden vidare till fem (eller tre, uppenbarligen!) andra som förtjänar den.

Btw...

..måste jag ju tycka om att det är en författare och litteraturkritiker som får Nobels fredspris. Det är ju en bokblogg det här, trots allt.

Btw.

Inne på kiosken igår såg jag en tidning om bloggar. Hm, tänkte jag. Varför inte? Är man seriös så visst. Men är jag det, så till den grad?

Jag.

Någon gång lärde jag mig att man aldrig skulle börja ett brev med "Jag". Det tillhör tydligen någon sorts etikett, och av alla etikettregler som finns är detta ett av de få jag är medveten om att jag har lärt mig. Jag menar att det är självklart så att alla de normer och regler som man på olika sätt fostras till och lever efter innehåller förstås etikettregler, det är kanske en definitionsfråga. (Och här antar jag att skador från mina akademiska aktiviteter kommer in och ställer till det för mig igen. Att jag aldrig kan låta något vara som det är utan att börja dissikera och precisera vartenda jävla ord tills det inte kan finnas någon tvekan om att allt är relativt och obestämt. Verkligen en parentes.)
Numera har den här etikettregeln blivit lite av en tvångstanke som dyker upp inte bara varenda gång jag ska skriva minsta lilla mail eller ett vykort, även om jag fuskar ibland och mår lite dåligt över det då. Nej, även mitt nya bloggäventyr har drabbats. Blir det bra om man börjar ett blogginlägg med "jag"?
Samtidigt kanske det på många sätt är en god bild av vad bloggen som fenomen är, eller åtminstone den allmänna bilden av den. Även om man inte skriver om sitt privatliv eller senaste klädinköp så är väl bloggarna ändå uttryck för åsikter, något som är högst uppenbart och ofta uppmuntrat. Och jag gillar att folk uttrycker åsikter, och visst kan bloggar bidra till samhällsdebatten, och visst finns något fint och ärligt talat väldigt roligt i att se sin egen text på nätet. Men jag betvivlar att det per automatik gynnar någon verklig demokrati eller folks engagemang. Att uttrycka sig själv på nätet... är det inte bara ett nytt sätt att existera, att vara, i vår värld? Ett sätt att vara som också innebär att vi får en möjlighet att vara de vi vill vara, när vi bara är en beskärd del av oss själva på nätet, vi presenterar varan vi marknadsför utan att behöva visa allt det andra. Och kanske också ett sätt att inbilla sig att folk deltar i den allmänna debatten och gör skillnad. Jag tycker mig minnas att Zygmunt Bauman nämnde något om allt detta i sin bok Konsumtionsliv, även om att det nya informationssamhället inte nödvändigtvis innebär att människor deltar mer, utan att de känner att de har gjort något när de egentligen bara tagit ställning på nätet och inte i praktiken. Kanske minns jag honom fel, kanske förstod jag honom fel. Men kvarstår gör att jag tror att det ligger något i det.