Jag.

Någon gång lärde jag mig att man aldrig skulle börja ett brev med "Jag". Det tillhör tydligen någon sorts etikett, och av alla etikettregler som finns är detta ett av de få jag är medveten om att jag har lärt mig. Jag menar att det är självklart så att alla de normer och regler som man på olika sätt fostras till och lever efter innehåller förstås etikettregler, det är kanske en definitionsfråga. (Och här antar jag att skador från mina akademiska aktiviteter kommer in och ställer till det för mig igen. Att jag aldrig kan låta något vara som det är utan att börja dissikera och precisera vartenda jävla ord tills det inte kan finnas någon tvekan om att allt är relativt och obestämt. Verkligen en parentes.)
Numera har den här etikettregeln blivit lite av en tvångstanke som dyker upp inte bara varenda gång jag ska skriva minsta lilla mail eller ett vykort, även om jag fuskar ibland och mår lite dåligt över det då. Nej, även mitt nya bloggäventyr har drabbats. Blir det bra om man börjar ett blogginlägg med "jag"?
Samtidigt kanske det på många sätt är en god bild av vad bloggen som fenomen är, eller åtminstone den allmänna bilden av den. Även om man inte skriver om sitt privatliv eller senaste klädinköp så är väl bloggarna ändå uttryck för åsikter, något som är högst uppenbart och ofta uppmuntrat. Och jag gillar att folk uttrycker åsikter, och visst kan bloggar bidra till samhällsdebatten, och visst finns något fint och ärligt talat väldigt roligt i att se sin egen text på nätet. Men jag betvivlar att det per automatik gynnar någon verklig demokrati eller folks engagemang. Att uttrycka sig själv på nätet... är det inte bara ett nytt sätt att existera, att vara, i vår värld? Ett sätt att vara som också innebär att vi får en möjlighet att vara de vi vill vara, när vi bara är en beskärd del av oss själva på nätet, vi presenterar varan vi marknadsför utan att behöva visa allt det andra. Och kanske också ett sätt att inbilla sig att folk deltar i den allmänna debatten och gör skillnad. Jag tycker mig minnas att Zygmunt Bauman nämnde något om allt detta i sin bok Konsumtionsliv, även om att det nya informationssamhället inte nödvändigtvis innebär att människor deltar mer, utan att de känner att de har gjort något när de egentligen bara tagit ställning på nätet och inte i praktiken. Kanske minns jag honom fel, kanske förstod jag honom fel. Men kvarstår gör att jag tror att det ligger något i det.