Det har lästs böcker här på sistone, trots samlade ansträngningar att för en gång skull bli färdig med uppsatsen.
Först och främst har jag läst ut Philip Roths Operation Shylock. Det tog lite tid, vilket jag tror beror på att den var på engelska. Jag tror mig ha rätt bra hand med det språket, åtminstone när det kommer till att läsa det men jag har insett att det fort blir blott och bart språk om jag inte läser koncentrerat. Orden blir bara ord istället för sitt innehåll - det fastnar vid tecknet istället för det betecknade. Och jag är så rädd att missa något väsentligt när jag läser en så bra bok. Philip Roth är kanske inte den bäste på nyanserade kvinnoporträtt, men detta åsido så var Operation Shylock en guldklimp. Jag smälte helt inför leken med fiktionen och verkligheten - den osäkerhet författaren/berättaren lämnade mig i, även om det förstås var påhitt det mesta. Boken handlade om författaren Philip Roth som åker till Israel och träffar på en annan man som påstår sig vara författaren Philip Roth och som driver en kampanj som vill förmå judarna att flytta ut från Israel och tillbaka till de europeiska länder som deras släkt en gång utvandrat från, en slags motsatt sionism för att undvika utplåning. Leken med identiteten och undersökandet av den judiska tillhörigheten var, förutom osäkerheten kring verklighetsanknytningen, den stora behållningen.
Jag har också plöjt Revolutionary Road av Richard Yates. Den är skriven på 1960-talet, men kändes onekligen giltig fortfarande. Den var mycket bra om än dyster.
Det hela var en mörk skildring av amerikansk förortstristess, boken fångade en deprimerande känsla av oförmågan att ta tag i livet och att uppfylla de drömmar man en gång haft, eller har. Samtidigt lämnade den en känsla av att det kanske inte är rimligt att tro att man skall uppfylla sina drömmar. Jag började undra om vi kräver för mycket. Boken innehöll också en hel del svart humor, som jag alltid uppskattar. Den bistra sanningen kan också vara rolig. Nu känner jag att jag måste se filmen snart.
Temat dysterhet följer mig. Måste ta aktivt beslut att förhindra det efter att jag läst ut den bok jag håller på med nu, nämligen Johan Klings Människor helt utan betydelse. Den är helt ny och har varit ganska uppmärksammad i media. Jag såg en intervju med författaren i TV för några veckor sedan, och han verkade vara my kind of guy. Dessutom har han ju gjort filmen Darling, som var väldigt bra.
Bokens handling utspelar sig under en enda dag och är än så länge full av miljöer och stämningar som påminner om tomma öknar, ett Stockholm i värmebölja och ett enormt avstånd mellan människorna. Och huvudpersonen sen, så tafatt och misslyckad att man blir beklämd. Det är skickligt, mycket skickligt. Synd att den är så kort.
Först och främst har jag läst ut Philip Roths Operation Shylock. Det tog lite tid, vilket jag tror beror på att den var på engelska. Jag tror mig ha rätt bra hand med det språket, åtminstone när det kommer till att läsa det men jag har insett att det fort blir blott och bart språk om jag inte läser koncentrerat. Orden blir bara ord istället för sitt innehåll - det fastnar vid tecknet istället för det betecknade. Och jag är så rädd att missa något väsentligt när jag läser en så bra bok. Philip Roth är kanske inte den bäste på nyanserade kvinnoporträtt, men detta åsido så var Operation Shylock en guldklimp. Jag smälte helt inför leken med fiktionen och verkligheten - den osäkerhet författaren/berättaren lämnade mig i, även om det förstås var påhitt det mesta. Boken handlade om författaren Philip Roth som åker till Israel och träffar på en annan man som påstår sig vara författaren Philip Roth och som driver en kampanj som vill förmå judarna att flytta ut från Israel och tillbaka till de europeiska länder som deras släkt en gång utvandrat från, en slags motsatt sionism för att undvika utplåning. Leken med identiteten och undersökandet av den judiska tillhörigheten var, förutom osäkerheten kring verklighetsanknytningen, den stora behållningen.
Jag har också plöjt Revolutionary Road av Richard Yates. Den är skriven på 1960-talet, men kändes onekligen giltig fortfarande. Den var mycket bra om än dyster.
Det hela var en mörk skildring av amerikansk förortstristess, boken fångade en deprimerande känsla av oförmågan att ta tag i livet och att uppfylla de drömmar man en gång haft, eller har. Samtidigt lämnade den en känsla av att det kanske inte är rimligt att tro att man skall uppfylla sina drömmar. Jag började undra om vi kräver för mycket. Boken innehöll också en hel del svart humor, som jag alltid uppskattar. Den bistra sanningen kan också vara rolig. Nu känner jag att jag måste se filmen snart.
Temat dysterhet följer mig. Måste ta aktivt beslut att förhindra det efter att jag läst ut den bok jag håller på med nu, nämligen Johan Klings Människor helt utan betydelse. Den är helt ny och har varit ganska uppmärksammad i media. Jag såg en intervju med författaren i TV för några veckor sedan, och han verkade vara my kind of guy. Dessutom har han ju gjort filmen Darling, som var väldigt bra.
Bokens handling utspelar sig under en enda dag och är än så länge full av miljöer och stämningar som påminner om tomma öknar, ett Stockholm i värmebölja och ett enormt avstånd mellan människorna. Och huvudpersonen sen, så tafatt och misslyckad att man blir beklämd. Det är skickligt, mycket skickligt. Synd att den är så kort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar