Jag såg en diskussion på TV häromdagen. Det var säsongsavslutningen av programmet Skavlan där någon amerikansk psykoterapeut som hette Brad Blanton talade om vikten av att vara 100% ärlig, hela tiden.
Jag satt och skruvade på mig lite grann och försökte förstå vad han menade. Det första väsentliga som man skulle behöva veta är ju vad han menar med ärlighet - själva definitionen som sådan. För inte kan han väl mena att vi ska säga exakt allt vi tänker hela tiden? Och inte ens om vi tänker bort den absurda situationen att vi alla ska prata hela tiden för att vi tänker hela tiden så verkar det dumt att vara 100% ärlig varje gång vi talar.
Jag blev något lättad då Jonas Gardell klev in i leken och sa något om att ärlighetens motsats inte behöver vara lögnen, utan kanske hänsynen. Good point. Jag har hamnat i liknande diskussioner själv förr, bland annat rörande ärlighet med hur man mår eller vad man känner.
Och ärlighet i alla ära, men det måste vara med hänsyn. Och det måste vara med förbehållet att det handlar om att vara ärlig i förhållande till den roll man har i ett givet ögonblick (om man är på jobbet till exempel) och utifrån det faktum att våra inre spärrar mot att göra vissa saker eller säga vissa saker har en social funktion som inte är att förakta. Vad är det som inte säger att ärlighet är just att vara sann mot våra sociala spärrar och förmåga att kontrollera vissa saker snarare än jobba mot dem? Vi ska ju kunna leva tillsammans också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar