Män.

Det är svårt att undvika att slås av det ångestfyllda och vilsna tillstånd som männen i Jens Liljestrands noveller befinner sig i. Jag är mitt i Paris-Dakar och känner mig nu uppriktigt bekymrad över dagens män. Precis som i Johan Klings Människor helt utan betydelse finns en ensamhet och en vilsenhet hos berättarna som är drabbande på ett smygande sätt.

Längst ut i ytterskärgården. Finns något på samma gång kittlande och olustigt med att vara längst ut, där öarnas labyrint plötsligt nystas upp och den gränslösa horisonten öppnar sig.

Citatet kommer från novellen "Mellanområdet" i Liljestrands bok. Den novell som jag just nu läser och ännu inte vet om den kommer att stämma in i mönstret från de andra jag hittills läst, men denna passage känns så träffande för bilden av Mannen som skildrats än så länge. Vadan varthän skall manligheten och den manliga individen? Samtidigt är det så mänskligt, eftersom män ju är människor (vilket samtidigt är självklart men ändå inte - att betrakta mannen som varande sitt kön precis som kvinnan är ju relativt nytt) och därför att Liljestrand lyckas förmedla denna mänsklighet. Det specifika lyckas bli allmängiltigt. Novellen "Anthem" var särskilt talande, med sin jämförelse mellan livet och ökenrallyt Paris-Dakar. Bara det att det är ett lopp man aldrig kan vinna.

Känslan av att inte räcka till gör ont!
Jag tycker riktigt bra om Liljestrands noveller.