Pang pang.

Det är alltså Swede av Pauline Wolff som är mitt nya läsprojekt. Jag sitter och läser de tio minuterna på bussen till jobbet och från jobbet. Och nån kväll har jag med grusiga ögon och tunga muskler läst några minuter till.

Det har varit en trött vecka, och det skyller jag helt och hållet på sommartiden för jag har minsann gjort mitt bästa för att somna i tid. Det har också varit en vecka av inventering på jobbet, något som kan ta kål på de bästa av oss. Jag kan fortfarande skriva under på min hyllning av bussen som läsplats. Jag vill aldrig komma fram, varken på morgonen eller på kvällen och på nåt mystiskt sätt blir böckerna nästan bättre då jag vet att jag bara har en kort stund på mig.

Jag har hunnit ungefär femtio sidor i Swede och den är speciell. Jag har aldrig läst västernlitteratur, så kanske finns det såväl referenser som stilgrepp jag förlorar poängen med, men jag får vibbar av klassisk berättelse. Nästan lite gamla greker, åtminstone baserat på vissa karaktärstyper. De tre systrarna skulle kunna vara västernversioner av något man skulle hitta i grekiska tragedier. De är hittills de mest fascinerande syskonskaran jag stött på i någon bok, och de är onekligen de intressantaste att följa i denna historia. De är listiga, de är hårda och oberäkneliga. De röker och ser prydliga ut.

Jag associerar också till Vilhelm Mobergs Utvandrar-böcker, med nybyggarliv och svenskar som tar sig fram i det nya landet. Men det är liksom ett kargare och hårdare liv i den här boken. Det är revolvrar, puffror och chaps. Öken, prisjägare och skurkar. Jag ser framemot resten.