Det är Lissabon på trettiotalet som gäller just nu. I formen av José Saramagos Året då Ricardo Reis dog i vilken jag kommit några och hundra sidor. Man kommer onekligen huvudpersonens, som alltid omnämns med sitt hela namn, tankar mycket nära. Nästan till den grad att det blir aningen tröttsamt, nästan ältande, men bara nästan. Meningarna är långa, himlen är alltid grå och luften alltid lite fuktig och regnig. En mening som exempel, märk väl bristen på punkter - dock ej på kommatecken - och det intressanta i tanken:
"Ricardo Reis log också, mer dröjande, och sade, Mycket gärna, eller någon liknande fras vilken som helst, för det finns lika banala, alldagliga, även om det vore beklagligt om vi inte ägnade lite tid åt att analysera dem, idag är de tomma, uttjatade till leda, utan vare sig glans eller färg, låt oss minnas dem så som de skulle ha sagts och hörts när de var nya, Det vore ett nöje, Jag står helt till ert förfogande, små uttalanden som skulle ha fått dem som sade dem att tveka över sin oförvägenhet, som fick den som hörde dem att darra av fruktan och förväntan, så var det på den tiden orden var nya och känslorna begynte." (översättning: Hans Berggren)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar