Det är intressant hur man som läsare låter berättaren i en text bli likställd med författaren, per automatik liksom. Fast man vet att det inte är så. Inte ens när författaren påstår det kan man ju säga att de är desamma helt och hållet. Är det likadant med bildkonsten? Upplever man den blick med vilken bilden framställs underförstått som konstnärens? Det är förstås en av behållningarna med konst eller kulturella uttryck överhuvudtaget, att se med någon annans blick, att dela erfarenheter av världen och vad det är att vara människa med någon annan. Och sen blir det en syntes av min och den andras blickar och erfarenheter, något större och något mer. Det kanske är en automatisk funktion hos människan att söka den andra människan i vad som berättas. Eller så är det ahistoriskt av mig att tro det, kanske varierar det genom tiderna. Tankarna hör ihop med läsningen av The brief wondrous life of Oscar Wao, av vilken jag nått den sista halvan och blivit förtjust i berättarrösten. Och jag kommer på mig själv med att koppla samman honom med Diaz, författaren, fast jag vet att det inte är samma sak. Det verkar som jag bara helt enkelt vill lägga de känslor jag har för berättaren hos en person med tydliga kroppsliga konturer för annars blir det för luddigt. Jag önskar att jag kunde leva med luddigheten. Vila i ovissheten och oklarheten. Det är nog lösningen på mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar