Lekar.

Det går sannerligen jävligt trögt med Leklust. Inte helt otänkbart har det att göra med det snåriga språket som ibland är mitt i prick och ibland bara: "Med lite mer erfarenhet skulle hon ha känt en tidsenlig talang att vagabondera i sin egen härkomsts omedelbara rimlighetsförlust." Kom igen!
Och nej, den blir inte bättre i sitt sammanhang. Samtidigt är det precis språket som är charmen med romanen, denna punkprosa, som den kallas i baksidestexten.
Juli Zehs bok är någon sorts utforskning av ungdomens nihilism och värdeförlust. Überintelligenta Ada och Alev i ett samtida Bonn är två tonåringar på en privatskola och driver något sorts bisarrt sexuellt utpressningsspel med en av sina lärare. Det är intressant och grymt och en brutal tonårsskildring. Jag minns tonåren som mättad av känslor och stormar, cynismen med tidiga tjugoårsåldern. Samtidigt är den här varianten en väl så intressant bild av en modern ungdom. Men ännu vet jag inte riktigt allt vad jag ska tänka om den här romanen.

Min balkong.

Det kan vara så att jag har världens bästa lägenhet, om man bortser från att det finns dåligt med uttag till alla mina elektriska prylar och att det är 48 trappsteg upp till den. Det kan vara så att jag aldrig har suttit så mycket på en balkong och läst eller intagit alla måltider eller bara tittat ut på huset mittemot och den gräsplätt som finns emellan mig och det.
Nu är jag äntligen ledig en vecka igen och förutom att sitta på balkongen, ensam eller med en vän, så tänkte jag packa upp den sista lådan och kanske hänga upp några bilder på väggen. Jag tänker också fortsätta lyssna igenom mina skivor och läsa i Julie Zehs Leklust för den är minsann intressant och så där lagom språkligt tät.

Tysk sommar.

Se så fin den är! Nyutgåvan av Stig Dagermans Tysk höst som kom i våras.

Det verkar som att jag håller på att få ett tyskt tema på den här sommaren, åtminstone litterärt. Först läste jag Jonathan Littell, som förvisso inte är tysk men vars bok handlade om en före detta SS-officer, och sedan kändes det naturligt att läsa Dagermans reportage från ett sönderbombat Tyskland 1946. Det här är verkligen reportage som gränsar till det skönlitterära, en sorts reportage som jag älskar! Journalistik blir särskilt intressant när den lånar av konsten och visar på gränslandet som finns mellan de båda genrerna.

Det är ganska korta kapitel, bestående av texter som Dagerman skrev för Expressen, och tillsammans blir de ett inspirerande stycke journalistik.

Det tyska temat förväntas fortsätta med Julie Zehs Leklust. Då har vi ju hamnat i ett modernt Tyskland, vilket verkar lämpligt.

För övrigt lyssnar jag mycket på Anna von Hausswolf just nu. Hon är inte tysk utan svensk men har i alla fall ett tyskklingande namn.