Slutklämmen på påsken.

Den spännande upplösningen av Swede. Det är den jag ägnar mig åt denna kväll. En lång vecka av påsksemester har inte lämnat mycket tid till att läsa. Knappt tidningarna som jag packat ned.

Swede lägger delar av berättelsens helhet lite omlott, inte alltid kronologiskt och med en tilltagande känsla av sammanhang man inte kunde ana i början. De sista femtiotalet sidor jag håller på med nu lägger bitar på plats och visar upp en spännande och faktiskt mycket obehaglig historia. De hämnande systrarna är som en ångest vilken jagar Swede och hans syster genom åren. Nu gäller det bara att hinna läsa ut den och få reda på hur det går innan jag somnar av samlad trötthet efter denna vecka.

Vi.

Jag är inne i bebisdimman nu, med den tre månder gamle brorsonen som fångar allt och alla vad han än gör. Dreglar, ler, krummar tårna eller viftar med händerna. Han är blickpunkten.

Igår tillbringade jag två timmar på busstationen efter ett litet missöde i kommunikationen mellan mig och bolaget som sköter busstrafiken här i länet. Ungefär så skulle vi kunna formulera det. Jag tog hursomhelst tillfället i akt att läsa massor i min bok och häpnade över systrarna Greens äventyr och tilltag i Swede. Jag vet inte om de är störda eller om de är härligt hämnande. De är underhållande och uppfriskande i alla fall.

Jag har också noterat att i berättelsen om dem finns det bara deras namn och "vi". Inget "jag". Det är ju för det första intressant att det funkar jättebra att följa med denna diffusa berättare fastän man är så van vid att om det inte är en allvetande berättande, så är det en jag-berättare. Här kan man alltså konstatera att den kollektiva berättaren, det kollektiva förhållningssättet, kan vara minst lika funktionellt. Framförallt är tanken på denna kollektivism mycket intressant. Individualismen är överskattad.

Pang pang.

Det är alltså Swede av Pauline Wolff som är mitt nya läsprojekt. Jag sitter och läser de tio minuterna på bussen till jobbet och från jobbet. Och nån kväll har jag med grusiga ögon och tunga muskler läst några minuter till.

Det har varit en trött vecka, och det skyller jag helt och hållet på sommartiden för jag har minsann gjort mitt bästa för att somna i tid. Det har också varit en vecka av inventering på jobbet, något som kan ta kål på de bästa av oss. Jag kan fortfarande skriva under på min hyllning av bussen som läsplats. Jag vill aldrig komma fram, varken på morgonen eller på kvällen och på nåt mystiskt sätt blir böckerna nästan bättre då jag vet att jag bara har en kort stund på mig.

Jag har hunnit ungefär femtio sidor i Swede och den är speciell. Jag har aldrig läst västernlitteratur, så kanske finns det såväl referenser som stilgrepp jag förlorar poängen med, men jag får vibbar av klassisk berättelse. Nästan lite gamla greker, åtminstone baserat på vissa karaktärstyper. De tre systrarna skulle kunna vara västernversioner av något man skulle hitta i grekiska tragedier. De är hittills de mest fascinerande syskonskaran jag stött på i någon bok, och de är onekligen de intressantaste att följa i denna historia. De är listiga, de är hårda och oberäkneliga. De röker och ser prydliga ut.

Jag associerar också till Vilhelm Mobergs Utvandrar-böcker, med nybyggarliv och svenskar som tar sig fram i det nya landet. Men det är liksom ett kargare och hårdare liv i den här boken. Det är revolvrar, puffror och chaps. Öken, prisjägare och skurkar. Jag ser framemot resten.