Jag skulle vara din hund.

Innan jag kastar mig över katalogen med höstens boknyheter som kommit i min brevlåda medan jag varit hos föräldrarna i helgen, så måste jag säga några ord om boken jag just läste ut: Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).
Den handlar om Ellen Key och hennes förhållande med Urban von Feilitzen, ett förhållande som företrädelsevis upprätthölls brevledes. Romanen verkar vara baserad på den brevväxlingen, även om de flesta brev är förstörda och inga brev återges i originallydelsen. Och mest handlar det ändå om Ellen Key och om att vara olyckligt förälskad - den förtärande kärlek som man har till någon som mest bara gör en illa. Det handlar också om att vara en kvinna vid sekelskiftet som ville vara modern och intellektuell och samtidigt längta efter att bli åtrådd av en man och efter att bli mor.
Jag har inte gillat Ellen särskilt mycket, hon representerar en feminism som visserligen varit väsentlig för rösträtten och för grundarbetet som lett oss dit vi är idag, men samtidigt konserverat kvinnans roll som maka och mor. Förhöjt och odlat idén om kvinnans medfödda egenskaper såsom vårdande och mild. Hon är som sagt för det inte mindre intressant som en framstående intellektuell i vår svenska historia men med den här boken fördjupades min förståelse för henne. Jag känner med henne i drömmen om barn fast man samtidigt vill ha ett eget liv också - jag förstår att det måste varit mycket svårt att vara mer radikal vid den tiden hon verkade i. Jag vill liksom säga att det är ok, Ellen.
Och framförallt möter jag henne i kärleken till någon oåtkomlig, någon velig och fjär. I upplevelsen av kärleken tycks det vara lätt att möta andra människor.
Jag gillar också hur Anneli Jordahl tar svenskans dygd sammanskrivningen, i motsats till särskrivningen som engelskan ägnar sig åt, och gör nya ord. Ellen ägnar sig åt "Urbangrubbel" och känner "Urbanlängtan", hon sover som ett "vaggsångomsjunget" barn - och vad sägs om "tröstansord"?
Tack för de orden, Anneli Jordahl. Tack för en på samma gång tröstande och sorglig bok. Den var precis vad jag behövde just nu.