Jag har blivit riktigt fast i Nancy Horans Kärleken till Frank. Det är inget mästerverk och det finns små irriterande missar i korrekturen, men det är en sån där bok som det är svårt att sluta läsa. Det är en roman men den är baserad på verkliga personer, feministen Mamah Borthwick och arkitekten Frank Lloyd Wright (hans hus Fallingwater från 1939 är bland det häftigaste som finns!). Det är hon som är huvudpersonen. Det är kärlek och det är arkitektur, Europa i tidigt 1900-tal med intellektuella och konstnärer som sitter och snackar, och det är Ellen Key och rösträttskamp. Det är miljöer jag gillar att vara i helt enkelt. Och det är knappast dumt att bli påmind om kvinnornas situation för knappt hundra år sedan, det känns avlägset med uppståndelsen kring Mamahs skilsmässa och intellektuella arbete. Samtidigt är det inte långsökt att dra paralleller till vår egen samtid, könsstereotyper, skuldkänslor och otrohet verkar ju inte gå ur tiden än på ett tag. Jag får också se lite nya sidor av Wrights tankar kring arkitektur samtidigt som det förstås är viktigt att skilja på den historiska personen och den fiktiva. Jag är ju känslig för det här snacket om naturen - missförstå mig inte, jag är ivrig världsnaturfondsgivare och miljövän - men i den här boken verkar den fiktiva Frank mystifiera naturen på ett sätt som jag inte gillar men som kanske var rimlig för sin tid. Däremot är resultaten magnifika, i det nämnda Fallingwater är samspelet mellan hus och natur hänförande. Jag har hundra sidor kvar. De bör vara färdiga ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar