Igårkväll såg jag på film, som jag gjort så många andra kvällar. Det var den israeliska filmen Waltz with Bashir, en slags tecknad dokumentär eller ett utforskande av hur minnet i kombination med traumatiska upplevelser fungerar. Det är Ari Folman som tecknar och berättar hur han söker upp gamla vänner från sin tid i militären för att få hjälp att minnas och ta itu med vad han bevittnat i Libanon. Han var nämligen där samtidigt som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila ägde rum.
Jag intresserar mig alltid för israeliska berättelser om självbild och konfliktens vardag, jag gillar till exempel att läsa Etgar Keret men också judiska författare eller kulturutövare i andra länder som förhåller sig till Israel. Hur kan man leva med kriget, liksom? Och vad innebär Israel, som judiskt land? Jag vet egentligen inte varför jag tycker detta är intressant, varför tycker man att något är intressant?
Den här filmen skapade en känsla av främlingskap och avstånd genom att vara tecknad i tvådimensionella och serietidningsliknande bilder och genom att dessutom innehålla inslag av väldigt drömlika sekvenser, nästan surrealistiska. Men samtidigt är det detta som gör att krigets absurditeter blir tydliga. Och intressant nog görs lidandet tydligt genom exempel om skjutna hundar och döda hästar - de blir de yttersta exemplen på de oskyldiga offren precis som barnen. De likställs kanske inte, men är väldigt viktiga för att jag som mottagare ska känna klumpen i magen.Det tecknade och surrealistiska kanske också lämnar utrymme för viss romantisering av den israeliska armén, men inte så att det stör. Och det tecknade gör att slutet blir så slående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar