Rymdsaga.

Det är temakväll om den första månlandningen på SVT ikväll.

Man skulle kunna spinna på många trådar kring berättelserna om denna händelse. Det var roligt att se inslagen med Christer Fuglesang där han inte riktigt minns när eller hur det gick till när han hörde eller såg sändningar från den "stora händelsen" och inte heller menade att det hade någon avgörande del i hans önskan om att åka upp i rymden. Det var roligt därför att det stod i kontrast till mycket annat som sades i programmet, där det låg ett nästan romantiskt skimmer. Fuglesang representerade den berättelse som inte är lika trogen den vanliga livsberättelsens uppbyggnad - där händelser får ödesmättad betydelse i efterhand, bara därför att man ju när berättelsen berättas vet vad som händer sedan.

En annan höjdpunkt var när Buzz Aldrin i ett inslag berättade vad han sagt till Neil Armstrong där de satt i karantän efter hemkomsten och tittade på TV-sändningar om det hela, nämligen något i stil med "kolla, vi missade hela grejen!"

Som om allt händer i medierad form, en bild av den postmoderna verkligheten och upplevelsen. Berättelsen är själva grejen liksom.