Ortnamnen.

Det var på en bilresa en gång. Skyltar med namnen på platserna som vi passerade susade förbi i blåvita streck utanför rutan. Där jag satt med kartboken i knät, för att på något sätt se vårt resande från en plats högre upp, ett perspektiv som är mindre och samtidigt större, hann jag anteckna de tre vackraste:
Gråtbäck (en bäck där tårarna faller och blandas med all världens vatten i sitt kretslopp och jagets lilla värld blir del av det stora hela, eller kanske den där sortens gråt som aldrig tar slut), Njutånger (den där känslan när drifter och moral inte hänger ihop, när känslan och förnuftet inte passar samman - och de vackert klingande n-ljuden) och kanske bäst av alla, Främlingshem (där den hör hemma som som inte hör hemma någon annanstans).