Polismännen.

Och så var det Michael Chabons The yiddisch policemens union.
Jag gillar verkligen Chabon, hans stora och hyllade roman The amazing adventures of Kavalier and Clay från 2000 slukade jag i ett stycke. Det var en fiktion om vad som skulle kunna vara en blandning av de som skapade alla de stora och klassiska serietidningshjältarna, som Stålmannen, och handlar om två invandrade judiska unga män i New York under det tidiga 1930 och 40-talen, och därigenom om serietidningsbranschen och den judiska identiteten och erfarenheten.

Den roman om de judiska polismännen som jag nu har i min hand är inte lika storslagen eller tjock, men kvar är det judiska temat. Historien utspelar sig i en tänkt judisk stat, Sitka, i Alaska som under andra världskriget först fungerat som ett flyktingläger men som fått dispens att existera i några år till. Det är alltså en sorts kontrafaktisk historia, och den har vunnit några science fiction-priser.
Redan i romanens början blir det klart att Sitkas självständighet är på upphällningen, två månader återstår innan den judiska staten upphör och återgår till USA. Mot denna bakgrund utspelas en mörk detektivhistoria, en kriminalroman med en alkoholiserad polisman och maffialiknande gäng. Meyer Landsman är polisen som startar en utredning om mordet på en man som ryktas vara den potentielle Messias som ska finnas i varje generation, men som oftast passerar obemärkt av den omgivning som inte är redo för honom. Denne Messiasfigur och hans död blir på något sätt symboliskt kopplad till den judiska stat som håller på att gå under.

Jag är inte färdig med boken än, jag har tagit tid på mig och tyvärr har läsningen blivit uppstyckad på det sättet. Det tar däremot inte ifrån Chabon och hans bok den oemotståndligt mörka och regnvåta undergångskänslan, den skickligt uppbyggda stämningen och det stilsäkra berättandet i sann noir-anda. Boken förtjänar egentligen mer än mina trötta ögon.