Den var en klassisk Loe, inget snack om den saken.
Den var rolig, lättläst med ett djup och på norska - jag tyckte det blev billigare med den norska pocketen istället för den svenska inbundna. Det norska språket förstärker dessutom komiken, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är kul med ett språk som är så nära svenskan att jag kan förstå det utan att alls ha studerat det. Det ger dessutom möjlighet till en lek med svenskan. Vissa ord och uttryck blir som förvrängningar av välkända sådana - det ger inspiration till att leka med svenska språket. Som tallriken som blir tallerken. Jag kommer aldrig säga tallrik igen.
Boken är en sorts studie i tvåsamhet, i äktenskaplig tristess och flykt därifrån. Det äkta paret på semester lockas ifrån varandra, huvudpersonen är mannen som fantiserar om annat men säger att han tänker på teater. Teatern blir också en bild för hur han blandar ihop verkligheten och dikten och hur han flyr den förra när det bli för besvärlig.
Du lever i en verden hvor minner och fantasier noen ganger glir over i
hverandre, men dette er ikke teater, Telemann, det er oss
säger hans fru som till slut också utvecklar en allergi mot sin man. En allergi som tar sig uttryck i eksem hon får där han rört vid henne.
Jag är nöjd med Loes bok. Jag fick det jag väntade mig.
(Jag kan också passa på att slå ett slag för Loes franske tvilling Jean Philippe Touissant. Läs Badrummet.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar