O herregud, jag läste just ut Man walks into a room av Nicole Krauss. Den var verkligen jättebra, även om läsningen blev lite uppstyckad av att annat kom emellan (jobb, träning, filmer, TV-kvällar, spel-kvällar och annan livsuppehållande verksamhet).
Jag gillar verkligen hur den gestaltade individens ofrånkomliga ensamhet och minnets betydelse för identiteten och själva mänskligheten.
Boken handlar om Samson som på grund av en tumör i hjärnan tappar minnet. Han minns bara sin barndom och han kan skapa nya minnen, men ungefär tjugo vuxna år är bara borta. Och för läsaren finns de inte heller, för boken börjar när Samson hittas i öknen i Nevada, på vandring från det New York han bor i. Precis när tumören slagit till i den del av hjärnan som stod för minnet. Han känner inte igen sin fru och han vet inte vem han är, hur han är. Han hamnar i ett vetenskapligt experiment som handlar om minnet. En läkare försöker hitta ett sätt att föra över minnen mellan människor i syfte att öka empatin hos dem.
Jag gillar Nicole Krauss. Jag älskade kanske inte den här boken lika mycket som jag älskade A history of love, men den är så väldigt välskriven, intelligent och underhållande.
Det är något med amerikanska författare. Jag tror att de är bättre på berättandet än exempelvis de nordiska. Det gäller åtminstone många av de judisk-amerikanska författarna med rötter i östeuropa, som jag kanske har mest erfarenhet av. Det verkar finnas en tradition av berättande som är otroligt tilltalande och fängslande. Jag älskar lek med ord och form, men riktigt bra berättande som integrerar leken utan att man knappt märker det, det är jävligt skickligt. Och underhållande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar