Det är på sin plats att säga något om Yvonne Hirdmans fantastiska Den röda grevinnan, boken som jag läste ut häromveckan. Den fick ju Augustpriset i fackboksklassen i höstas, men det var inte det som gjorde att jag blev intresserad av att läsa den även om det förstås givit den en viss kvalitetsstämpel. Det var snarare temat som fångade mig först. Yvonne Hirdman är professor i historia och har i den här boken skrivit om sin mamma, en kvinna som växte upp på olika ställen i Europa - Rumänien, Tyskland, England och som bodde i Zürich, Berlin, Köpenhamn och Paris som vuxen. Innan hon kom till Sverige där Yvonne och hennes syskon föddes.
Det är också en historia om morföräldrarna och mostern Leni och om det Europa där de levde vid sidan av och ibland mitt i historien, krigen och konflikterna. Från tidigt 1900-tal till decennierna efter andra världskriget. Jag blir helt till mig av såna här berättelser!
Det är historiens vingslag, långa tidsperioder, verkliga människoöden och en berättare och författare som är synlig och problematiserar sitt arbete. För det går ju inte att veta allt om någon annan, särskilt då man inte ens var född när allt spännande hände eller ens pratat särskilt mycket om det i familjen. Letande i dokument och pendlingar i olika teorier kring vad som egentligen hände - till exempel gällande morfaderns eventuella övergrepp på barn - blir en väsentlig del av berättelsen. Jag längtade hela tiden efter att få läsa mer så fort jag gjorde något annat än att läsa den. Å vad såna böcker gör mig glad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar