Ett vandringspris vandrar min väg!

Inläggsfrekvensen här lämnar en hel del övrigt att önska. Så här i december kan jag i alla fall skylla på julhandeln på jobbet. Böcker passerar revy på min kassadisk och jag rekommenderar på löpande band, själv orkar jag inte läsa något och ännu mindre producera text. För att inte tala om den fruktansvärda årstid vi befinner oss i, jag har inte mycket till övers för vintern. Tur att jag ändå har mycket att vara glad över, som exempelvis att jag fått något slags vandringspris av magnusax på bloggen a fraction of the web! Jajajaja! It's the Cherry on Top-Award!

Det betyder att någon läser mina inlägg och jag känner det som att jag är en del av en större helhet - bokbloggsvärlden! Så, magnusax, om inte annat så känner jag att jag för din skull ska skärpa mig när det gäller uppdateringar här.

Inget pris utan motprestation, jag ska här också i enlighet med reglerna lista mina tre favoritförfattare och mina fem favoritbloggar. Jag sväljer ljudligt, för även om jag älskar listor så ger de mig likväl beslutsångest. Jag börjar försiktigt med författarna:

• Maria Gripe - Hon kommer först på listan för att hon var min första favoritförfattare jag var medveten om. Möjligen att det kändes som att Inger Edelfeldt förstod mig bättre vissa gånger, men Maria var först. Jag gillar bland andra Agnes Cecilia och Tordyveln flyger i skymningen, men bäst är nog Skugg-serien. Jag läste om Skuggan över stenbänken för några år sedan och den var fortfarande lika bra.


• Erlend Loe - Jag märker att jag återkommer till känslan av att en författare förstår mig. Erlends Naiv.Super läste jag i precis exakt rätt läge i livet. Den sa mig mer än vilken självhjälpsbok som helst.


• Jonathan Safran Foer - Mina amerikanska judiska författare måste representeras på listan. Jonathan är den jag gillar bäst just nu och det är främst för hans Extremely loud and incredibly close, för bortsett från den har jag bara läst en till av Jonathans böcker. Extremely loud... var fruktansvärt sorglig och gripande. Den kan vara bland det vackraste jag någonsin läst bortsett från viss poesi och Eva Adolfssons En liten historia.

Så till de bloggar jag läser, gillar och vill skicka detta pris vidare till, jag som är så skamligt dålig på att hinna läsa alla de bloggar jag vill och borde.... Jag tar mig friheten att begränsa mig till tre bloggar, istället för de föreskrivna fem - jag har helt enkelt för dålig koll och lovar bli bättre!

• Calliope books - bland annat för att det är roligt med bokhandelslivet som dyker upp ibland.


• Tekoppens tankar - för att det alltid handlar om bra böcker där.


• Bokstävlarna - för bra böcker och återkommande vampyrer.

Dessa tre är alltså dem jag skickar samma pris och uppgifter till. Det vill säga
1. Tacka den du fick awarden ifrån
2. Kopiera prismärket till din blogg
3. Lista tre av dina favoritförfattare och nämn någon favoritbok av honom/henne
4. Skicka awarden vidare till fem (eller tre, uppenbarligen!) andra som förtjänar den.

Right up my alley.

Den här ska givetvis bli mitt nästa bokinköp. Jag som har min DN varje helg och frossar i boklördag hade inte koll på Bookerprisnomineringarna, men med tanke på hur mycket böcker man alltid har på kö så kanske det är lika bra att bara veta vem som vann. Och det var alltså Howard Jacobson och hans The Finkler question. Judiskhet och identitet, det är precis up my alley.

Damroman.

Det blev ett kortvarigt besök i universitetsvärlden. Jag hoppade av och står nu här lite vilsen men med en tillfredsställelse av att vara tillbaka i bokhandeln lagom till julruschen först om en månad. Massor av tid av okynnesläsande fram till dess alltså!
Jag går ut hårt med Sigrid Combüchens Spill, en damroman som hon kallar den. Förförande fin om Hedda som precis blivit vuxen i trettiotalets Lund och Stockholm (gillar frosseriet i Lundadetaljer som jag känner igen) och om brottandet mellan konvenans, lust, talang och verklighet. Jag tycker också om att det parallellt ligger ett spår som handlar om författaren som skriver boken och hennes brevväxling med en kvinna som är den vuxna Hedda. Ett liv i tillblivelse och det liv som blev, som nästan rör sig mot varandra genom dessa två perspektiv.
Hur som helst gillar jag metaperspektiv och en tydlig berättare.
I eftermiddag har jag läst så att jag nästan känner mig mörbultad.

Galna reklammän.

Kanske lite senare än andra har jag fastnat framför tv-serien Mad Men. Förutom att DVD-boxen är fantastiskt snygg i sitt cigarettpaketsformat så är serien i sig själv väldigt behaglig att titta på.
Det är något med stämningen, tror jag. Det lugna berättandet och reklambyråns teakmöbler.
Och att den fördjupas allteftersom säsongerna fortlöper istället för att bli spretig eller tappa i fart. Handlingen startar i början av 1960-talet och uppdelningen mellan männen och kvinnorna på reklamkontoret och i hemmen är skottsäker. Men med små steg tar sig kvinnorna in i männens värld även om det är med stora svårigheter och med flera nivåer av glastak och sakta börjar männen falla samman i sina machoroller.
Ytan är intakt och spelet upprätthålls, men man märker hur förskjutningar äger rum. Och det är så bra gjort! Det är ett klassiskt fenomen, det Peggy är med om som enda kvinna i det manliga arbetslaget, att männen träffas på barer efter jobbet och fattar beslut när hon inte är med. Klassiskt, men så sällan skildrat på detta tydliga men stiliga sätt.

Btw...

..måste jag ju tycka om att det är en författare och litteraturkritiker som får Nobels fredspris. Det är ju en bokblogg det här, trots allt.

Norsk humor.

För ett par dagar sedan läste jag ut Erlend Loes senaste bok som utspelar sig i Garmisch-Partenkirchen, eller Mixing Part som huvudpersonen kallar det.
Den var en klassisk Loe, inget snack om den saken.
Den var rolig, lättläst med ett djup och på norska - jag tyckte det blev billigare med den norska pocketen istället för den svenska inbundna. Det norska språket förstärker dessutom komiken, det går inte att komma ifrån. Jag tycker att det är kul med ett språk som är så nära svenskan att jag kan förstå det utan att alls ha studerat det. Det ger dessutom möjlighet till en lek med svenskan. Vissa ord och uttryck blir som förvrängningar av välkända sådana - det ger inspiration till att leka med svenska språket. Som tallriken som blir tallerken. Jag kommer aldrig säga tallrik igen.

Boken är en sorts studie i tvåsamhet, i äktenskaplig tristess och flykt därifrån. Det äkta paret på semester lockas ifrån varandra, huvudpersonen är mannen som fantiserar om annat men säger att han tänker på teater. Teatern blir också en bild för hur han blandar ihop verkligheten och dikten och hur han flyr den förra när det bli för besvärlig.

Du lever i en verden hvor minner och fantasier noen ganger glir over i
hverandre, men dette er ikke teater, Telemann, det er oss

säger hans fru som till slut också utvecklar en allergi mot sin man. En allergi som tar sig uttryck i eksem hon får där han rört vid henne.
Jag är nöjd med Loes bok. Jag fick det jag väntade mig.
(Jag kan också passa på att slå ett slag för Loes franske tvilling Jean Philippe Touissant. Läs Badrummet.)

"Mixing Part will tear us apart".

Åh! Jag började läsa Erlend Loes Stille dager i Mixing Part igårkväll.
Det är ett par i fyrtioårsåldern på semester i, enligt mannen, nazismens vagga Tyskland. Det är mycket dialoger och som vanligt inblandning av dokumentära element. Loe verkar ju ha en tendens att trycka in den så kallade verkligheten i sina romaner. Jag tänker till exempel på Expedition L då författaren och hans vänner faktiskt företog den resa som romanens Erlend gör.
I Stille dager... inleder Loe med återgivning av en mailväxling mellan det norska paret som ska åka på semester och det tyska par som hyr ut ett hus till dem.
Jag har hört ryktesvägen att dessa mail ska vara tagna ur verkligheten, i någon intervju har Loe berättat att det var hans systers familj som mailat med ett tyskt par. Men jag låter det vara osagt om det är helt korrekt, eftersom jag inte hittat intervjun någonstans.
Mailväxlingen är hursomhelst fantastiskt rolig - den tyska paret verkar ha använt en översättningstjänst som översatt till engelska direkt från tyskan och därmed är meningsbyggnaden helt åt skogen. Därav får Garmisch-Partenkirchen som de befinner sig i namnet Mixing Part. (Och därav citatet som jag satt som rubrik - en hjärtlig referens till Joy Division!).
Femtio sidor än så länge, jag var trött igår.

Skulden.

Det dök upp en intressant parallell till dagens, eller kanske rättare sagt hela den moderna tidens, djurhållning när Amy i Mavrikakis bok Himlen i Bay City funderar över Auschwitz.
Hon sätter ett samband mellan industrialiseringen av massmordet på judar och masslakten av djuren och blir följdaktligen vegetarian. Och i allt detta blandas också skulden som andra generationens överlevande upplever, ett posttraumatiskt stressyndrom. Att känna behovet av att bli straffad.
Borde vi känna skuld över djurindustrin? Borde vi känna skuld över 1900-talet?
Jag känner tillräcklig skuld över djurindustrin för att inte äta kött. Jag kommer också att tänka på sociologen Zygmunt Baumans klassiker Auschwitz och det moderna samhället. Det var länge sedan jag läste den, men i den minns jag att Bauman gör en mycket intressant och övertygande koppling mellan hur industrialiseringen påverkat vårt samhälle och ansvarskänsla och hur detta möjliggjorde nazisternas massmord. Det är kanske samma mekanismer - avstånd mellan handling och verkan och effektivisering av metoder - som gör att vi utan att blinka köper korven i butiken utan att bry oss om de lidande grisarna som får elchocker för att röra sig snabbare in till slakten?

Jag gillar Mavrikakis bok, för vad den gör med tankar på sådant och hur den kopplar de ovan nämnda trådarna med varandra. Hur jagberättaren blir ett skuldtyngt mellanled mellan sina föräldrar förnekarna och sin dotter framtidstron. Hon får bära och sona 1900-talets mord och miljöförstöran och dottern tror att jorden går att rädda.
Det blir väldigt starkt då det ändå inte går att hålla dottern undan från mormodern och morfadern eller den döda familjen. Hon måste i sin tur leva och förhålla sig till dem. Men kanske på ett annat sätt?

Andra generationen.

Jag läser om himlen i Bay City som Catherine Mavrikakis har skrivit om. Den kom just ut på svenska, jag tror att Mavrikakis är kanadensiska även om namnet verkar grekiskt.
Jag fångades av romanen efter att av baksidestexten ha förstått att den handlar om en kvinna som måste bearbeta släktens försvinnande i Auschwitz. Det upphör inte att intressera.
Jag kan inte låta bli att tänka på en svensk bok jag läste för ett antal år sedan, Suzanne Gottfarbs Systrarna Blaumanns hemlighet, om jag inte minns fel. Precis som i den finns här en ovilja hos föräldragenerationen att tala om vad de varit med om och nästa generation kämpar med att förstå, hantera och leva med skulden.
Mavrikakis jag-berättare tror sig ligga bakom den eldsvåda som när hon är 18 år gammal gör aska av hela hennes familj och hus vilket också är en sorts upprepning av vad som hände med hennes morföräldrar och äldre släktingar i Europa under kriget. Symbolerna är många i romanen - morföräldrarna som är gömda i källarrummet, den pedantiska mostern som måste tvätta bort allt och Jagets skuldkänslor. Det är en källa att ösa ur, denna 1900-talets kollektiva skuld som vi i denna delen av världen bär på. Och mest intressant just nu, förutsatt kanske att man tagit del av berättelser från de som var där, är nog vad som händer med senare generationer. Jag kan inte låta bli att bli engagerad och inspireras av hur mycket konstnärligt material detta föder.

Lekar.

Det går sannerligen jävligt trögt med Leklust. Inte helt otänkbart har det att göra med det snåriga språket som ibland är mitt i prick och ibland bara: "Med lite mer erfarenhet skulle hon ha känt en tidsenlig talang att vagabondera i sin egen härkomsts omedelbara rimlighetsförlust." Kom igen!
Och nej, den blir inte bättre i sitt sammanhang. Samtidigt är det precis språket som är charmen med romanen, denna punkprosa, som den kallas i baksidestexten.
Juli Zehs bok är någon sorts utforskning av ungdomens nihilism och värdeförlust. Überintelligenta Ada och Alev i ett samtida Bonn är två tonåringar på en privatskola och driver något sorts bisarrt sexuellt utpressningsspel med en av sina lärare. Det är intressant och grymt och en brutal tonårsskildring. Jag minns tonåren som mättad av känslor och stormar, cynismen med tidiga tjugoårsåldern. Samtidigt är den här varianten en väl så intressant bild av en modern ungdom. Men ännu vet jag inte riktigt allt vad jag ska tänka om den här romanen.

Min balkong.

Det kan vara så att jag har världens bästa lägenhet, om man bortser från att det finns dåligt med uttag till alla mina elektriska prylar och att det är 48 trappsteg upp till den. Det kan vara så att jag aldrig har suttit så mycket på en balkong och läst eller intagit alla måltider eller bara tittat ut på huset mittemot och den gräsplätt som finns emellan mig och det.
Nu är jag äntligen ledig en vecka igen och förutom att sitta på balkongen, ensam eller med en vän, så tänkte jag packa upp den sista lådan och kanske hänga upp några bilder på väggen. Jag tänker också fortsätta lyssna igenom mina skivor och läsa i Julie Zehs Leklust för den är minsann intressant och så där lagom språkligt tät.

Tysk sommar.

Se så fin den är! Nyutgåvan av Stig Dagermans Tysk höst som kom i våras.

Det verkar som att jag håller på att få ett tyskt tema på den här sommaren, åtminstone litterärt. Först läste jag Jonathan Littell, som förvisso inte är tysk men vars bok handlade om en före detta SS-officer, och sedan kändes det naturligt att läsa Dagermans reportage från ett sönderbombat Tyskland 1946. Det här är verkligen reportage som gränsar till det skönlitterära, en sorts reportage som jag älskar! Journalistik blir särskilt intressant när den lånar av konsten och visar på gränslandet som finns mellan de båda genrerna.

Det är ganska korta kapitel, bestående av texter som Dagerman skrev för Expressen, och tillsammans blir de ett inspirerande stycke journalistik.

Det tyska temat förväntas fortsätta med Julie Zehs Leklust. Då har vi ju hamnat i ett modernt Tyskland, vilket verkar lämpligt.

För övrigt lyssnar jag mycket på Anna von Hausswolf just nu. Hon är inte tysk utan svensk men har i alla fall ett tyskklingande namn.

Exemplet Max Aue.

Ideologi, ord och byråkratiska realiteter. Typ så. Fast mycket bättre än det låter, är Jonathan Littells De välvilliga som jag läser nu. Den tar tid på sig, förutom att vara niohundra sidor lång så kan samtal, eller drömmar, ta flera sidor i anspråk. Rummet växlar från Stalingrad, till Berlin, till södra Frankrike, Auschwitz och Kaukasien. Tiden växlar desto mindre - jag tror det tog sin början ungefär 1942 och sträcker sig förmodligen inte längre än till krigsslutet (jag är inte klar med den än!) förutom några tillbakablickar till barndomen.
Ramberättelsen äger rum någon gång längre fram, då den forne SS-officeren Max Aue berättar om sina upplevelser under kriget. Och han är en intressant karaktär, det känns aldrig som att man identifierar sig med honom och han är inte helt lätt att förstå sig på men han blir en representant eller ett exempel på en Människa. Frågan om vilka SS-soldaterna var och varför de var får inga självsäkra svar men det ges onekligen intressanta infallsvinklar.
Jag är helt fast och känner mig både intellektuellt och känslomässigt berörd. Minst hundra sidor om dagen är verkligen inga problem.

Jag skulle vara din hund.

Innan jag kastar mig över katalogen med höstens boknyheter som kommit i min brevlåda medan jag varit hos föräldrarna i helgen, så måste jag säga några ord om boken jag just läste ut: Anneli Jordahls Jag skulle vara din hund (om jag bara finge vara i din närhet).
Den handlar om Ellen Key och hennes förhållande med Urban von Feilitzen, ett förhållande som företrädelsevis upprätthölls brevledes. Romanen verkar vara baserad på den brevväxlingen, även om de flesta brev är förstörda och inga brev återges i originallydelsen. Och mest handlar det ändå om Ellen Key och om att vara olyckligt förälskad - den förtärande kärlek som man har till någon som mest bara gör en illa. Det handlar också om att vara en kvinna vid sekelskiftet som ville vara modern och intellektuell och samtidigt längta efter att bli åtrådd av en man och efter att bli mor.
Jag har inte gillat Ellen särskilt mycket, hon representerar en feminism som visserligen varit väsentlig för rösträtten och för grundarbetet som lett oss dit vi är idag, men samtidigt konserverat kvinnans roll som maka och mor. Förhöjt och odlat idén om kvinnans medfödda egenskaper såsom vårdande och mild. Hon är som sagt för det inte mindre intressant som en framstående intellektuell i vår svenska historia men med den här boken fördjupades min förståelse för henne. Jag känner med henne i drömmen om barn fast man samtidigt vill ha ett eget liv också - jag förstår att det måste varit mycket svårt att vara mer radikal vid den tiden hon verkade i. Jag vill liksom säga att det är ok, Ellen.
Och framförallt möter jag henne i kärleken till någon oåtkomlig, någon velig och fjär. I upplevelsen av kärleken tycks det vara lätt att möta andra människor.
Jag gillar också hur Anneli Jordahl tar svenskans dygd sammanskrivningen, i motsats till särskrivningen som engelskan ägnar sig åt, och gör nya ord. Ellen ägnar sig åt "Urbangrubbel" och känner "Urbanlängtan", hon sover som ett "vaggsångomsjunget" barn - och vad sägs om "tröstansord"?
Tack för de orden, Anneli Jordahl. Tack för en på samma gång tröstande och sorglig bok. Den var precis vad jag behövde just nu.

Projektbeskrivning 2.

Jag ramlade över en lista som tidsskriften The New Yorker gjort över 20 lovande författare som är under 40 år. Man skulle kunna säga att det inte var så bra att jag gjorde det för nu utökades min lista över läsprojekt med inte mindre än just 20 författare. Minus några stycken eftersom jag redan har läst Jonathan Safran Foer och Nicole Krauss. Förutom de två nyss nämnda består listan av:

• Chimamanda Ngozi Adichie
• Chris Adrian
• Daniel Alarcón
• David Bezmozgis
• Sarah Shun-lien Bynum
• Joshua Ferris
• Nell Freudenberger
• Rivka Galchen
• Yiyun Li
• Dinaw Mengestu
• Philipp Meyer
• C.E Morgan
• Téa Obreht
• ZZ Packer
• Karen Russell
• Salvatore Scibona
• Gary Shteyngart
• Wells Tower

Några finns översatta till svenska och några verkar mer intressanta än andra. Till exempel ligger Shteyngart högt på min lista eftersom han uppenbarligen i sin The Russian Debutant's handbook skildrar rysk-judiska immigranter i USA, något som jag alltid varit svag för sedan jag läste min första I.B Singer-roman. Jag tror också att Wells Tower, en romandebuterande journalist, och Philipp Meyer är värda att lägga ned tid på. Men vad vet man - det är lätt att det blir mycket önskan och lite verkstad med tanke på högen med olästa böcker som jag har, samt den nya lägenheten som ska fixas i sommar.

Mellankrigstid.

Jag har hamnat i ett tillstånd av mellankrigsamerika. Hos Dennis Lehane är det knappt nittonhundratjugotal och i den serie jag just börjat se, Carnivale, är det trettiotal men på det här avståndet så är det ju typ samma tid.
Jag trivs rätt bra, fast det är fattigt och skitigt. Och i TV-serien är det aningen religiöst men än så länge kan det inslaget fortfarande utvecklas till något bra och snarare ge en mytisk och mysteriös känsla än evangelisk. Jag gillar temat kringresande tivolisällskap med skäggig dam, dvärg (ja, jag vet att det ordet inte är särskilt politiskt korrekt men i sammanhanget känns det ändå oundvikligt) och siamesiska tvillingar. Det går inte att sätta fingret på vad som är så tilltalande med den världen, kanske bara att det förhöjer känslan av fiktion - även om jag vet att det finns en mycket obehaglig historia bakom all sådan freakshow som visst är sann - men det gör liksom att allt får en sagokänsla utan att bli en annan värld. Det ger den bara en liten tvist som skapar stämning.

Jag har också funnit mig själv lyssnande väldigt mycket på Thåström de senaste dagarna och påminns om att mitt första möte med Bellman var Imperiets version av Märk hur vår skugga. Thåström har varit ett bra sällskap i helgen som snart är över och nu är det bara en vecka kvar till semestern och jag bygger för fullt på min sommarlista på Spotify. Som om barndomens blandband vore tillbaka.

Projektbeskrivning.

Jag satte igång med Dennis Lehanes The given day och har börjat få upp farten nu. Det är mellankrigstid i USA med epidemier och fattigdom, två parallella spår, två huvudkaraktärer som jag undrar hur de hänger ihop - om de ens gör det. Det ser hur som helst bra ut.
Annars är mitt läsprojekt denna sommar Jonathan Littells De välvilliga. Jag tror att det är den perfekta semesterboken, åtminstone i år. Den ser så tung och tjock ut, med tunna små blad och brutalt tema att jag känner att jag vill ha mycket sammanhängande ledig tid till att läsa den. Dessvärre ska jag flytta och fixa när jag snart få semester. Men det kanske man hinner på ett par tre dagar? Och så läser man i tre veckor?

Jag gillar...

...Jonas Thente på DN. Det här är en av anledningarna.

Stor kärlek.

Fortfarande dryga hundra sidor kvar av Per Hagman och Vänner för livet.
Två tankar sprungna ur läsningen:
1.Hur många gånger kan man använda ordet "lakonisk" innan det blir tjatigt? Svara på det, Per Hagman!
2.Hur snyggt och underbart det är när man kan se de två huvudpersonerna Sophie och Erik liksom röra sig mot varandra genom boken. De är som två magneter, de är så trasiga och man vill så gärna att de ska finna ro hos varandra. Den där förväntan om kärlek och ett tryggt hem hos någon annan som byggs upp eller ligger gror därunder genom romanen - den stora Kärleken och den Rätte! - vad jag tycker om det. Hur cynisk jag än kan vara vid så många andra tillfällen. Det är ju så där man vill att det ska vara! Det är en berättelse om stor kärlek utan att det känns klistrigt eller klyschigt. Faktiskt. Jag vet inte slutet än men jag hoppas, hoppas att de får varandra.

Lugna hemmakvällar.

Jag har i helgen roat mig med att besöka föräldrarna - tagit långa skogspromenader med hunden och haft lugna hemmakvällar på ett så där lagom distanserat sätt - samt läsa de första två tredjedelarna av Per Hagmans nya bok Vänner för livet. Den har verkligen varit roande, på ett läsfröjdssätt. Man fortsätter med nästa sida bara för att man kan ju lika gärna fortsätta, fast man är jättetrött och det är sent på kvällen.
Men samtidigt är den lite obehaglig, huvudpersonerna känns beklämmande oroliga och självdestruktiva samtidigt som de är befriande självständiga. Den där trasigheten är lite jobbig tycker jag, prostitutionen som huvudpersonerna ägnar sig åt riktigt äcklig.Och Hagman klämmer in meningar som känns ansträngt poetiska, fel i sitt sammanhang tror jag.
Men annars är han som alltid underhållande och så där Sverigekritisk och ungdomsrevoltig som jag ju tycker om honom för att han är.