"..hon var så vacker och så obeskrivligt intagande."

Jag började läsa den gamla vampyrromanen Carmilla av Sheridan Le Fanu, skriven 1872 och onekligen ett praktexempel på den gotiska genren. Det går att bocka av alla kraven - gotisk arkitektur, ensligt slott, ung kvinna, besjälad natur och så vidare - men kanske bäst av allt är att jag anar ett lesbiskt tema.

Jodå, den kvinnliga jagberättaren har just träffat en annan ung kvinna som är så tilldragande och vacker, och något oförklarligt som liknar åtrå gör att de vill vara nära varandra hela tiden.

Det var ju en spännande tvist på vampyrtemat.

Katalogen och listan.

Jag är mycket upptagen nuförtiden. Förutom att jobba arslet av mig så läser jag katalogen över vårens svenska bokutgivning, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Och jag delar så gärna med mig ett urval av vårens höjdpunkter, enligt min mening:

• Jón Kalman Stefánsson - Himmel och helvete. Nu är det dags att läsa något av den där islänningen!
• Tonie Lewenhaupt - Inte bara mode. Om mode som uttryck för tiden och samhället, det är förhoppningsvis annat än betraktandet av mode som enbart ytlig trend.
• E.T.A Hoffmann - Djävulselixiret. Äntligen kommer denna gotiska klassiker att finnas nyutgiven.
• Naja Marie Aidt - Babian. På pocket! Då ska jag definitivt läsa den.
• Stig Dagerman - Tysk höst. Reportagebok från Tyskland tiden efter krigsslutet.
• Magnus Nilsson - Den föreställda mångkulturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa. Eftersom jag trots allt är litteraturvetare och nörd.
• Jan Stenmark - Pennan i näsan. April kan inte komma nog snabbt.
• John Ajvide Lindqvist - Lilla stjärna. Med förhoppning om att bli riktigt skrämd.
• Åsa Ericsdotter - Svårläst. Om att vilja vara både två och ensam, och dessutom skrivet av Åsa. Jag väntar ivrigt.
• Dave Eggers - Vildingarna. En romanversion av den där barnboken Till vildingarnas land, som är så underbar och som dessutom blir film.

Hajar.

Och nu har december smugit sig på, jag vet inte riktigt vad jag ska göra av den. Det regnar och snöar omvartannat.

Ikväll ska jag se på hajar på SVT, de har temakväll och jag hoppas på program som lyfter fram bilden av hajarna, berättelserna om dem snarare än hajarna själva. För hur man än vänder på det så är berättelser om djur alltid berättelser om människors bild av sig själva och djuren, och inte om djuren i sig själva.

Om inte om.

Just nu läser jag en bok, Jag var en arier av Tony Samuelsson (varför tycker jag att det författarnamnet låter som en ishockeyspelare?), som berättar en kontrafaktisk historia, en där nazisterna segrade och Sverige blev en del av ett stor-germanskt rike. Jag vet egentligen inte vad jag tycker om den här boken. Eller jo, jag tycker att den är bra. Men på ett sånt där allmänt sätt som mer handlar om idén och uppbyggnaden än kanske just läsupplevelsen. Jag gillar att det är den kulturella världen och uttrycken som står i centrum, författarna och journalisterna i en på ytan tämligen stillsam efterkrigstid som trots allt är fascistisk. Det rör sig saker under ytan, på något sätt både i romanens värld och i själva texten. Det är mycket som anas och som inte blir tydligt - nästan som att det inte riktigt kommer igång - ännu efter halva boken. Det känns storslaget men ändå så simpelt. Och ganska obehagligt.

Berättelser.

Lite sent såg jag onsdagens Babel som handlade om berättelser om Förintelsen. Det var ett lämpligt ämne att fundera kring mötet mellan verklighet och fiktion, något som jag uppenbarligen gärna återkommer till.

Under programmet fastnade jag särskilt vid Imre Kertesz åsikt att Förintelsen enbart kunde förstås som litterär text. Jag förstod det som att romanen, fiktionen, berättelsen är det enda som förmår beskriva eller ens omfatta det ofattbara. Jag känner att jag måste kontemplera detta. Det är nämligen en mycket intressant tanke som också inbegriper definitionen av berättelse, och av fiktion.

Som princip måste jag nog instämma. Är det inte genom berättelsen vi förstår och skapar mening? Vore inte allt annars ett fragmentariskt uppradande av nuet? Men det är förstås en generös definition av berättelse. En litterär text är ju något annat, en sorts berättelsens koncentrat. Så varför inte? Det är nog åtminstone inte som Elie Wiesel, en annan "vittnesförfattare", menade - att Förintelsen omöjligen kan beskrivas genom litteraturen. Det kan jag bara inte gå med på.

Jag blev efter detta Babel väldigt sugen på att läsa George Perec också.

Veckans dikt...

...kommer från Ann Jäderlund och boken Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar:

Lukten av gråtvatten. Ankor och vattenpupiller. Vem vill du vara nu? Och nu och nu och senare åter? Häng med den ödsliga armen. Häng med huvudet bakåt och gråt.

Jag vill bara läsa massa lyrik nu, och inte koncentrerat och analyserande utan verkligen bara läsa det som musik. Jag har förresten namnsdag idag.

Veckans ord...

...är hembort, som i att vandra hembort. Istället för hemåt. Det var Johannes Anyuru som skrev det, i sin bok Städerna inuti Hall. Det ryms mycket däri: alienationen, osäkerheten, tvetydigheten. Och kanske en hårdhet. Alla som säger att svenskan inte är lika rik och fin som alla andra språk har fan inte läst eller hört mycket.

Skönlitteratur - Skolboken 1-0

I helgen läser jag tjockisen bland de Augustprisnominerade, Steve Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz och tänker att det är intressant hur många böcker om Förintelsen man kan läsa och ändå på något konstigt sätt glömma precis hur fruktansvärt grymt det var, under den tid som förflyter mellan varje bok.

Självklart menar jag inte att man glömmer att det var grymt och fruktansvärt på alla sätt, men varje skildring kommer som en nödvändig uppdatering av minnet. Det är så mycket som får mig att frysa till is i beskrivningen av gettot i Lodz hos Sem-Sandberg. Att det är fattigt och jäkligt vänjer man sig vid ganska snabbt när det är normaltillståndet i en berättelse, men då det emellanåt bränner till av brutala grymheter, eller episoder som när direktören på barnhemmet ber barnen att niga och bocka för de tyska soldaterna som ska visa dem vägen till tågen för deportation. Avgrunden mellan vänligheten och omsorgen för barnens känslor när direktören förbereder och lugnar dem inför morgondagen, och vad de sedan ska möta - det är bortom vad jag klarar.

Så mycket skönlitteraturen är värd när det gäller sådana här saker. Det är viktigt med siffror och årtal och skolboksfakta - men jag önskar att det alltid ingick en skönlitterär skildring, ett gestaltande - i de texter som exempelvis barn och unga fick ta del av när de ska möta denna del i historien.

Eller egentligen för mötet med det mesta här i livet.

Ibland tar jag med min kamera på promenad.

Ett blommigt språk.

Aris Fioretos Den siste greken. Det är boken jag börjat läsa i helgen. Den handlar om flera personer egentligen, det ingår på sätt och vis i dess poäng - att människor hänger ihop med varandra. Det kan också kännas lite rörigt om man är trög i huvudet som jag är just nu. Men självklart gillar jag temat, migranten och minnen och de människor som formar och på sätt och vis utgör en själv. Det är Jannis som utvandrat från Grekland till Sverige och hamnar hos en familj som ger visst intryck av att ha likheter med författarens egen - åtminstone till namnet - och allt som hänt hans släkt innan han hamnat i den skånska byn. Det är släktträd på insidan av pärmen, det är minnen och historiska händelser invävda i varandra och ett språk som tar vägen runt sig själv, ett vad man skulle kunna kalla "blommigt" språk som berättaren själv uttrycker det vid ett tillfälle. Jag tänker inte ge upp, fastän jag är trött i efterdyningarna av min förkylning, för det här är en bra bok. Det förstår jag ju. För övrigt drömde jag inatt att Jocke Berg i Kent bjöd mig på öl, och fastän jag inte är så förtjust i öl så drack jag ju förstås, det var ju Jocke Berg. Nu känner jag att jag skulle vilja hänga lite med honom, för han verkade ju skittrevlig.

En sorts höst.

Jag såg programmet Tysk höst som SVT sände för några dagar sedan. Det var en filmatisering av Stig Dagermans reportage från Tyskland hösten 1946, en mycket intressant sådan och jag som gillar reportageböcker måste ju givetvis ha tag på denna bok. Allt jag kan hitta på marknaden efter en snabb titt är utgåvor på andra språk än jag behärskar, eller förstås bibliotekens bestånd. Till min glädje såg jag dock till sist att förlaget tänker ge ut boken på nytt till våren! 

Inlevelse.

Man skulle lätt kunna tro att det är svininfluensa som jag fått en släng av, men lika gärna kan det vara en vanlig hederlig förkylning. Lite feber har jag i alla fall, och är inte på jobbet.
Jag läser Per Agne Erkelius försök att hantera minnet av och ansvaret för Förintelsen i boken Hotel Galicja. Ja, det är ett tungt ämne för en krasslig. Det är visserligen ingen regelrätt vittnesberättelse men just det gör den inte mindre intressant eller väsentlig förstås. Erkelius gör något svårt och samtidigt så livsnödvändigt, lever sig in i andra människors erfarenheter och väver sig samman med historien och de som upplevt den. För vad kan vi göra, vi som inte var med och inte tycker oss ha något nytt att komma med i ämnet? Det Erkelius gör i den här boken är inte minst att visa hur jävla väsentlig och verklig fantasin och fiktionen är. Huvudpersonen försöker ta reda på vad som hänt tre personer som fördes till Auschwitz 1942 och vad de upplevde de sista dagarna. Inte genom dokument eller vittnesmål från medfångar. Utan genom att åka dit och göra en möjlig fiktion kring det. Jag vet inte ens om dessa tre personer existerat i verkligheten, eller om de är romanens helt egna påfund - men det spelar egentligen ingen roll. Det räcker med att de kunde ha funnits, att det kunde ha varit så här. Att alla verkliga öden kan representeras av tre fiktiva. Inte minst är det intressant att huvudpersonen presenterar ett förhållningssätt för oss andra:

Han hade velat att Emilies sista dagar på något sätt skulle inlemmas i hans erfarenheter. Inte som om han själv varit fånge här, naturligtvis inte, men kommit så nära att några av hans viktigaste tankar kunde ha sin grund i det som en annan människa upplevt i hans ställe.

Jag får känslan av att vi på något sätt hänger ihop, vi människor. Och att fiktion och verklighet bevisligen hör ihop. Det är så mycket som Erkelius sätter fingret på, eller undersöker, som jag så desperat skulle vilja ha ett svar på men jag tvivlar på att han, eller någon annan, kommer att ge mig det. Det är bara vansinnigt intressant med berättelser och hur de har allt att göra med verkligheten. Inte i ett postmodernistiskt "allt är fiktion" men åtminstone som ett sätt att förstå världen och göra den begriplig.

Små historier.

Det bästa som finns är böcker man läser som får en att vilja skriva och formulera sig bara för att. Såna böcker som får det att verka så härligt och befriande, ja nästan roligt att uttrycka saker och känslor på ett snyggt sätt. Och då blir sedan sakerna och känslorna bättre och snyggare i sin tur efter att de blivit formulerade så. Jag läser den Augustprisnominerade En liten historia av Eva Adolfsson och den är ju så fin! Och det handlar om små och stora saker, och kanske båda på samma gång eftersom kärleken är personlig och liten och samtidigt så stor. Det är en liten historia eftersom den handlar om en kärleksaffär, en otrohet, som brukligt och kanske lite vulgärt brukar kallas för "små historier" man kan ha haft, och det är en liten historia eftersom den är så personligt hållen i jagform. Och jaget ställer sig mot det stora - om frågor om könsmaktsordning eller Livet och Döden, men är också tydlig med Jagets rätt att ta sig själv på allvar och vara stor och viktig i sin lilla värld. Som när hon åker över gränsen mellan Väst- och Östtyskland (ja, det verkar utspela sig på den tiden) och är ledsen över avskedet från älskaren men inte kan låta bli att tänka på de tyskar som hade sina nära och kära på fel sida muren. Hon kan se att deras avsked är större än hennes, mer "världshistoriska". Men hon är ledsen hon också. Faktiskt. Jag har läst hälften, och det är en ganska kort liten bok det här, så den blir färdigläst i helgen. Det känns lite tråkigt eftersom jag trivs så bra med den. Jag får helt enkelt behålla den för omläsning av valda stycken istället för att ge bort den till alla jag känner.

Tecknat.

Igårkväll såg jag på film, som jag gjort så många andra kvällar. Det var den israeliska filmen Waltz with Bashir, en slags tecknad dokumentär eller ett utforskande av hur minnet i kombination med traumatiska upplevelser fungerar. Det är Ari Folman som tecknar och berättar hur han söker upp gamla vänner från sin tid i militären för att få hjälp att minnas och ta itu med vad han bevittnat i Libanon. Han var nämligen där samtidigt som massakern i flyktinglägren Sabra och Shatila ägde rum.

Jag intresserar mig alltid för israeliska berättelser om självbild och konfliktens vardag, jag gillar till exempel att läsa Etgar Keret men också judiska författare eller kulturutövare i andra länder som förhåller sig till Israel. Hur kan man leva med kriget, liksom? Och vad innebär Israel, som judiskt land? Jag vet egentligen inte varför jag tycker detta är intressant, varför tycker man att något är intressant?

Den här filmen skapade en känsla av främlingskap och avstånd genom att vara tecknad i tvådimensionella och serietidningsliknande bilder och genom att dessutom innehålla inslag av väldigt drömlika sekvenser, nästan surrealistiska. Men samtidigt är det detta som gör att krigets absurditeter blir tydliga. Och intressant nog görs lidandet tydligt genom exempel om skjutna hundar och döda hästar - de blir de yttersta exemplen på de oskyldiga offren precis som barnen. De likställs kanske inte, men är väldigt viktiga för att jag som mottagare ska känna klumpen i magen.Det tecknade och surrealistiska kanske också lämnar utrymme för viss romantisering av den israeliska armén, men inte så att det stör. Och det tecknade gör att slutet blir så slående.

Nämen titta!

Följ denna länk och glutta på mitt nästa bokinköp. Alldeles nyfödd men ändå med imponerande tyngd.

Frånvaro.

Jag har inte varit på bokmässa i helgen. Därför har jag egentligen inget att komma med idag. Jag såg förvisso Babels program från mässan igår och blev förvånande nog sugen att läsa Jan Guillous senaste bok, den som handlar om hans skrivande liv. Det var något med den svenska journalistikens historia som verkade intressant.
Något jag också gjort, fast jag inte varit på bokmässa, är att köpa de första julklapparna för i år. Jag har hittat två böcker till min brorson. Och om du läser detta, L, så måste du sluta nu för här kommer en bild på dina julklappar:

Alfons är en god manlig förebild, i mina ögon, eftersom han är rädd ibland och eftersom han bor med sin ensamstående pappa. Bebisens roliga visor och verser är bara fantastiskt illustrerad och har en CD-skiva med, vilket jag tror lilla L kommer att tycka om eftersom han ler stort så fort man nynnar eller sjunger lite för honom. Den musikaliska ådran vill man ju odla.
Annars har jag inte gjort något alls de senaste dagarna, eftersom det inte blev någon bokmässa för mig.

Dagens ord

.. är luguber vilket betyder sorglig, dyster. I min bok Mörkrets hastighet av Karl Johan Nilsson stod det "[l]okalen var luguber och i bakgrunden hördes stillsam pianomusik". Det var ett ord jag varken hört eller läst förr.

Citat.

Mitt favoritcitat från Mörkrets hastighet av Karl Johan Nilsson, som jag läser nu, är trivialt nog

Vi klädde av oss, klättrade ner i vattnet från de vassa klipporna och simmade med cyklop och snorkel som vi köpt i ett anfall av uppsluppenhet. Ständigt dessa spel och lekar.[...] Elfriede fick syn på en stor rödbrun sjöstjärna. Hon pekade ut den för mig och jag dök, fånigt nog, ner och fångade den.

Inte för att förminska ämnet, eller hantverket, i boken - Kurt Gerstein som försöker motarbeta den nazistiska regimen inifrån - men det var något i denna självföraktande och asociala hållning som jag fann både träffande och snyggt formulerat. För övrigt är framsidan till boken Dick Bengtssons tavla Hatt & Möss fabrik som plockades ned på Moderna Muséet häromveckan då det var EU-möte där.

Osäkerhet.

Jag har försummat dig, o blogg! Åtminstone senaste veckan.

Men jag har läst, en stund varje kväll, i Elisabet Åsbrinks Smärtpunkten. Den handlar om Lars Noréns Sju tre och kopplingen till vad som sedan hände i Malexander. Jag gillar alla hennes "kanske, kanske inte" och "om inte om", hennes tveksamhet och öppna hållning. Åtminstone än så länge. Jag har bara kommit hundra sidor in i boken och intresserar mig för hennes hållning minst lika mycket som för innehållet. Denna sökande och frågande attityd är nog den mest meningsfulla för de flesta skeenden, inte minst den aktuella i Smärtpunkten. Det är kanske till och med meningsfullt för livet i allmänhet, så mycket gott kommer det inte ur tvärsäkra svar.

Mellanstadiet.

Finns det någon bättre bild av mellanstadiet än framsidan till Kjell Erikssons bok Kjell?

Nej, skulle inte tro det. Den bär på hela känslan av den där tiden. Jag har svårt att tänka mig att det är särskilt många människor som skulle vilja ha ett skolfoto från sin egen mellanstadietid på framsidan till boken om sig själv. Såvitt jag kan minnas var det inledningen till den jobbigaste perioden av alla - tonåren. Och jag vågar knappt ta fram foton från den tiden överhuvudtaget, se mig själv i ögonen liksom.

Det är jävligt modigt, Kjell, och träffsäkert. Du vann mig.